Trä fick ge vika för sten, känsla och improvisation ersattes med kalkylering och förnuft. Där Engels imposanta byggnadsverk kring Nikolaijkyrkan en gång i tiden orerat bildningens och den kyrkliga maktens liturgi, speglade Theodor Höijers personligt formade renässans- arkitektur kring esplanderna och huvudgatorna i centrum ett stil- ideal som hörde hemma i en modern europeisk kultursfär.
Men så ökade takten nästan explosionsartat, motiven multiplicerades.
Den finansiella eliten förstod att uppskatta ytans dekorationer. Granit, tegel, rappade lister och fönsterinramningar, skulpturer och ornament tjusade ögat och ledde effektivt tanken bort från bakgårdarnas smuts och stank. Den ekonomiska framgången stod i stark kontrast till verkligheten i träkåkarnas Skatudden och Berghäll.
Samtidigt suktade allt fler, både rik och fattig, efter nya upplevelser och vyer, efter social interaktion och underhållning. Bildkonsten och den klassiska musiken – förbehållna de välsituerade – hade redan antytt modernitetens framväxt, arkitekturen gjorde det på sitt sätt. Men för de breda folklagren saknades en konstform som både kunde inspirera och informera, roa och förundra.
Hösten 1909 reser sig på Södra esplanaden 10 Karl-Emil Ståhlbergs livsverk: med sin ryska hustru Sonja Gerasimows arvslott har han planerat en granitborg som hyser en salong med vit duk för 500 personer. Tjugo år efter sina första fotografiutställningar, och drygt tio år efter det att han som första finländare visat film i Finland, blir han nu också ägare till Nordens största biograf – Apollo. Folket strömmar till.
Bilden, och staden, blir rörlig.
