Redan enligt kyrkoordningen ska ju all lära i kyrkan ”prövas och bedömas enligt Guds heliga ord”.Men det är just detta som gör denna fråga så svår. I kyrkan kan man inte enas om vad ”Guds heliga ord” egentligen säger.
Visserligen pågår en diskussion om och kring de teologiska utmaningarna i sammanhanget, men ändå torde man redan nu kunna säga att enighet inte kommer att nås.Detta innebär inte att oenigheten skulle vara total. Enighet, eller åtminstone en tämligen stor enighet, råder det nämligen om att Bibeln klart och entydigt förhåller sig negativt till utövad homosexualitet.
Men sedan kommer många men. Vad är Bibelns syn på homosexualitet, vilka är de sammanhang där utövad homosexualitet döms ut, vet vi mera i dag och förändrar vår merkunskap det som Bibeln säger?
Frågorna är många, men det är också svaren.
För dem som säger nej till varje form av kyrklig acceptans av utövad homosexualitet är Bibelns avståndstagande totalt och gäller. För dem som är beredda att tänka om blir resonemanget att Bibeln visserligen tar avstånd, men … Och så kommer argumenten för att avståndstagandet inte längre gäller.
Diskussionerna om och kring detta får vi säkert dras med om inte i evighet så åtminstone här, nu och en lång tid framöver.
Däremot finns det en del ”underrubriker” som kyrkan kunde klara av i snabb takt. En är frågan om juridiken, en annan är frågan om bönestunder med homosexuella par.
Vad juridiken beträffar kan kyrkan göra precis som den vill. Ingen lag kan tvinga kyrkan att välsigna registrerade parförhållanden. Ingen kan å andra sidan med någon som helst motivering säga nej till att be med någon medlem i kyrkan. Detta oberoende av sexuell läggning eller form av samlevnad.
En helt annan sak är sedan att be för eller välsigna ett förhållande. Då är det inte längre fråga om enskilda människor, utan om något som de gör eller har gjort. Det är med andra ord fråga om att be för eller välsigna en handling.
Kyrkan får suveränt välja om den både välsignar och ber också för den handling som konkretiseras i ett registrerat partnerskap. Eller om den inte gör det. Det är en sak staten inte kan blanda sig i. Staten kan inte lagstifta om vad kyrkan ska be för eller välsigna.
Därmed är vi tillbaka till den helt avgörande frågan: hur ska kyrkan handla då det enda som avgör är det som utkristalliseras då frågan prövats och bedömts ”enligt Guds heliga ord”?
