Mina två döttrar har bägge bestämt sig för att fortsätta sina studier i Vasa. Familjen decimerades på en gång med två femtedelar. Deras flickrum står nu tomma i väntan på att de ska komma hem för veckosluten. Själv tog jag också avsked när jag reste till Colombia.
Jag har nyligen också tagit avsked av pappan till min barndomsvän. Herren har kallat honom hem till sig. Under min uppväxt bodde han granne med min morfar så i praktiken var jag mest i granngården när jag hälsade på hos morfar. Jag kände mig alltid lika välkommen till granngården, och var min barndomsvän inte hemma hade jag givande samtal med hans föräldrar.
Någon har sagt att en del av en dör när man tar avsked. Det kan jag väl skriva under. När man gått en bit på vägen tillsammans med en medmänniska och då man kommer till ett vägskäl där man ska gå skilda vägar så är någon plötsligt borta. Ibland kan man räkna med att vägarna korsas igen och vi får mötas på nytt. Men ibland kan avskedet vara definitivt. Oavsett vilket så är en plats vid min sida plötsligt tom, och beroende på hur djup relation man haft med den man tagit avsked från, desto svårare är avskedet.
Någon har också sagt att man inte kan ta med sig något från detta livet
när man dör. Det kan jag inte skriva under. Vi kan ta med oss
relationerna till evigheten. Det finns inga definitiva avsked. På sin
dödsbädd såg morfars granne att Lammets bröllopsfest stod färdigdukad,
och det berättade han om för sina närmaste som följde honom. Finns det
något bättre hopp?
