Ett nygammalt krav

Biskoparna måste kraftigare ta ställning i samhällspolitiska frågor och i gudstjänsten bör den samhälleliga verkligheten stå i centrum. Det måste bli ett slut på psykosvammel och andligt mambojambo.
Kari Sadinmaa är präst och dramatiker och har aktivt deltagit i debatter om och kring girighet i olika former. Han har bland annat skrivit ett skådespel/hörspel kring temat.

Den kyrka som Sadinmaa har valt att tjäna ser han som en inskränkt och sniken ”casinokyrka” och en del av den maktapparat som förtrycker de svaga och utsatta.
Den kyrkan beskrev han i Helsingin Sanomat (19/6). I ett kommenterande inlägg skrev en annan präst i vår kyrka, teologie doktor och Laune församlings kyrkoherde Riitta Särkiö, en kommentar. Den var rubricerad: Jag känner inte igen Sadinmaas kyrka.
Som vi vet kan man se på och uppleva evangelisk-lutherska kyrkan i Finland så olika.

För dem som har ett lite längre tidsperspektiv känns de tankar som pastor Sadinmaa gör sig till tolk för bekanta. Och visst. De framfördes för 40 år sedan av dåtidens kyrkliga radikalprofet nummer ett Terho Pursiainen. Det bland annat i pamfletten ”Uusin testamentti” (Det nyaste testamentet), som publicerades år 1969.
Så här skrev Pursiainen: ”Den kyrka som utan bitande samhällskritik ägnar sig åt att binda om de sår som ett obarmhärtigt samliv förorsakat, har blivit tjänare åt denna världsålders furste.”
Helt följdriktigt efterlyste Pursiainen en kyrka som står i öppen och aktiv konflikt med ett omänskligt samhälle och ett slut på fromma andaktstal.

Självfallet är det inte endast de två nämnda herrarna som med 40 års mellanrum framfört kravet på en samhällspolitiskt radikal kyrka. Tvärtom. Genom historien har det kristna budskapets politiska dimension och det socialas plats och utrymme i det diskuterats.
Vissa tider och i vissa delar av kristenheten har den sociala dimensionen i kyrkan också betonats till den grad den kristna tron krympts ner till enbart ett socialt evangelium. Frälsningen i Jesus Kristus och evighetsdimensionen har marginaliserats eller tappats bort.

Det är här problemet i Kari Sadinmaas nygamla krav på en samhällspolitiskt radikal kyrka finns.
Då han kräver att den samhälleliga verkligheten ska stå i centrum i gudstjänstlivet, framför han ett krav som en kristen kyrka varken kan eller bör acceptera. I centrum för gudstjänstlivet i den kristna kyrkan står Kristus och frälsningen i honom. Utan den prioriteringen är evangeliet inte längre något evangelium och korset har fråntagits sin kraft.

Med detta absolut inte sagt att den sociala dimensionen är något som den kristna kyrkan kan glömma. Inte alls. Men den sociala dimensionen leder inte till frälsning och evigt liv. Det gör tron på Jesus Kristus och enligt kyrkans bekännelse kommer den tron genom förkunnelsen av Guds ord.
Vår kyrka tror, lär och bekänner att i synnerhet de som – för att citera bekännelseskrifterna – ”är pånyttfödda och förnyade genom den helige Ande är pliktiga att göra goda gärningar”. Inte för att bli frälsta utan för att det är Guds vilja. Det sociala ansvaret accentueras alltså som en följd av tron.
Vi älskar för att Gud först har älskat oss.

Kommer vi inte ihåg detta är faran överhängande antingen för att kyrkan blir en (social)politisk aktör bland många andra, eller en aktör vars budskap saknar trovärdighet då ord och handling inte talar samma språk.