Men arbetet var det inget fel på. Det gillade jag. Och så har det fortsatt. Jag har tyckt om att arbeta och jag har haft bra arbetsplatser i församlingar, kommunförbund, missionssällskap och nu senast på Kyrkpressen.
Visst har jag också blivit väldigt trött ibland, och då har jag haft möjlighet att ta sabbatsmånader eller år. Lära något nytt, göra något annat och få nya krafter.
Att jobba på Kyrkpressen har varit ett privilegium av flera orsaker. Det är en tidning som många ser som sin. Man läser, kommenterar, älskar eller hatar.
Livet på Kyrkpressen har veckorytm. Och veckan är intensiv. Det måste ständigt till nya idéer, nya möten med människor, våndan att få orden att leva så att den man intervjuar kommer till sin rätt. Jag minns hur en kollega tröstade med orden: ”Sidu det ska inte vara lätt att skriva. Men det ska vara lätt att läsa!”
Lycka har varit att få ta del av människors liv och tro. Men den lilla depressionen på måndagskvällarna, då veckans möda går i tryck, har envist återkommit. Insikten att det blev varken sämre eller bättre än så här.
De nitton åren på Kyrkpressen känns som en dryg vecka.
Tårarna kommer inte lika lätt som då jag var sjutton. Annars kunde jag ha fällt en tår över ett livsskede som är slut och av tacksamhet för allt det gett.
Jag vill säga tack till alla arbetskamrater. Vi har sporrat varandra att göra det bästa vi kan. Och tack till er alla som inte ryggat för anteckningsblock och kamera. Och inte minst ett stort tack till alla läsare som kommenterat och uppmuntrat. Nu tar friåret vid.
