Medan min egen smärta ebbar ut är jag fylld av medkänsla med andras. Kanske är det ett själviskt sätt att tröstar mig med att andra har det värre. Jag som redan innan mina blåmärken är läkta har glömt hur jag fick dem. Men hur kan den som blivit misshandlad glömma? Jag kan tänka att sådana blåmärken växer inåt och blir till förhårdnader.
I Bibeln står det ”Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp.”
Det sägs så klart och tidlöst som så mycket annat i den boken. Att min kropp är sårbar, gör att jag kan känna med andras sårbarhet. Det är en gåva i sig. Något som inte får förslösas eller förringas. Utan medkänsla blir vi kalla som robotar.
Men kan tankar hjälpa? Kan förståelse bidra till att en människa börjar söka varaktigt skydd? Kan tankar frigöra?
Våra tankar flyger omkring, ibland splittrade, ibland fokuserade, ibland snurrrar de i ändlös tomgång. ”Som om det gällde er egen kropp.”
Att vi belastas med så många rapporter om våldshandlingar nära och fjärran gör att det finns risk att vår medkänsla utarmas. Ingen kan känna med alla. Men det går att stänga av nyhetsflödet och istället tända ett böneljus, lugna ner sig själv och de galopperande tankarna. Stillsamt låta tankarna bli böner som omsluter kända och okända som vi påminns om att tänka på
