Det är inte förvånande. Caravaggios livshållning och naturalismen i hans konst utmanade olika samtida sammanhang. Påminner det inte delvis om massmedias och belackarnas bild av ståuppkomikern, provokatören Gardell?
Efter boken Om Gud har Gardell nu gett sig i kast med Jesus. Och visst kan man känna igen något av Caravaggios penseldrag i Gardells tolkning. Är det här vi landar när vi söker bilden av Jesus: en obildad smutsig lantis som brann för Guds rike och likt en pöbelns profet inte gjorde skillnad på ren och oren, utan samlade alla till en måltid, en gemenskap och en förlåtelse? I boken Om Jesus tecknas kapitel för kapitel en man av kött och blod – men också av ande – utmejslad av en beläst och orädd Gardell.
Så visst kan det finnas något provokativt och krävande i Gardells bok. Samtidigt undrar jag om inte förlaget och media önskar slå mynt på just det provokativa och sälja Gardell som vår tids Caravaggio och på så sätt väcka kritiker till nya strider. Det är nog lite ensidigt. Det provokativa är på inget sätt det mest framträdande i Gardells bok. Istället är den ett seriöst och allvarligt projekt. Boken som helhet är en väl grundad närläsning av texterna om Jesus. Den presenterar inte Gardells ”egenhändigt ihopsnickrade avbild av Jesus” så som Ulf Ekman framhåller på sin blogg.
Boken Om Jesus öppnar givande exegetiska perspektiv och de kan naturligtvis vara radikala och utmanande. Skiftningar, slitningar och konflikter inom och mellan texterna i NT identifieras av Gardell på ett ärligt sätt. En sådan ärlighet ger stor behållning, speciellt när den har en läsarvänlig och lättillgänglig form. Lika värdefull är den tydliga värdegrunden som genomsyrar boken, liksom att Gardell låter trons perspektiv finnas kvar och samsas med den noggranna redogörelsen för den historiska Jesus. För det gör den i Gardells bok: ”Tron är nyckeln till helandet, till botandet och till syndaförlåtelsen. Tilliten skapar den närhet till Gud i vilken miraklet blir möjligt.” Tron är utgångspunkt också för boken Om Jesus, fastnaglad i en noggrann och eftertänksam bibelläsning. ”... jag har en tro. Glöm inte det!” skriver Gardell.
På den här punkten är Gardells bok en viktig manifestation. Var det någon som trodde att s.k. liberalteologi inte tar Ordet på allvar? Gardells bok motar tydligt i grind de flyhänta fördomarna om skillnaden mellan fundamentalistisk och liberal kristendom i närheten till Bibeln. Den är en välkommen bekräftelse på framväxten av en fruktbar religiös hållning som kan skriva för sin egen samtid. Därför tycker jag också om den teologiska sidan – frågan hur vi kan, vill och borde tänka om Gud – liksom jag uppskattar Gardells ibland plötsliga hopp från reflektioner om det historiska sammanhanget till vår tid. De kan glimma till på ett oerhört talande sätt och jag hade önskat mera sådant. Men, kanske det är på väg. Kanske nästa bok heter Om tron.
