Jag är ensam hemma och bjuder mig på en god måltid. Så rik jag är. Mat varje dag. I både hunger och mättnad känns livet så påtagligt. Det här är min stund på jorden.
En god vän knackar på och vi får en pratstund vid köksbordet. Vi talar om viktiga saker i våra liv, det som skaver och det som lyfter. När hon går tänker jag igen att jag är rik. Jag har vänner.
Efter lång ledighet har jag arbete att ta itu med. Även om det känns trögt i början är jag glad för att jag ännu ett tag finns med på arbetsmarknaden. Att få arbeta, visst är det en rikedom.
I vår kultur strävar vi efter lycka med många materiella förtecken. Men ibland tycker jag att vi missar livet i stunden. De där små viktiga ögonblicken då diskbänken är tom, klivian blommar eller igenkännandets glädje lyser i en medmänniskas blick.
Så lite behövs för att göra en människa glad eller ledsen.
Att få leva ett liv. För mig är åren som ligger bakom långt fler än de som är framför. Ingen vet sin livslängd. Vid besked om svåra sjukdomar blir detta högst konkret. Vad göra av den tid som är kvar? Frågan gäller också oss som ännu inte vet av några sjukdomar.
När oro och negativa tankar hopar sig brukar jag ibland skriva lista på allt som är bra. Allt jag vill tacka Gud för. Världsfred lär jag inte få uppleva under min livstid. Men kan jag ha fred med de närmaste är mycket vunnet. Det är inte lätt det heller. Just som man känner vittringen av att vara förtjänt av världspriset i äktenskapligt samliv så grumlar det till sig och man står där på startlinjen igen.
Svälj, be om förlåtelse, börja om. Men också det hör till livets rikedom. Fast det känns mer som motsatsen.
