Kaplan Halvar Sandells beslut att visa en film om kirurgisk abort för en grupp skriftskolungdomar har av helt förståeliga orsaker väckt häftiga reaktioner. Enligt en definition som bl.a. Stakes använder är ”abort en graviditet som avbrutits artificiellt och som inte överensstämmer med definitionen på en förlossning och där man vet att fostret inte dött intrauterint före ingreppet”.
Eller med andra ord: abort är att med hjälp av mediciner eller kirurgiskt ta livet av ett foster.
Majoriteten av dem som reagerat har fördömt Sandells tilltag. Kritikerna menar att det var allt från ovist och oanständigt till avskyvärt att göra som han gjorde. Sandell har, hävdas det, kort sagt överskridit gränsen för det acceptabla.
Men det finns också en och annan som trätt upp till Sandells försvar. De har betonat att verkligheten är sådan den är och att det inte kan vara fel att visa hur den ser ut. Fel är däremot att försköna abortverkligheten eller förtiga den.
Om den film som Sandell valde att visa skriftskolungdomarna verkligen ger en korrekt bild av abortverkligheten undandrar sig i detta skede en allmän bedömning. Ord står mot ord.
Det som man oberoende av detta kan och bör diskutera är dels vad vi mera allmänt taget har orsak att bli upprörda över och om upprördhet är något som vi med alla medel ska undvika att förorsaka.
Kort sagt: ska gränser dras och i så fall hur och varför.
Att gränser måste dras torde i stort sett alla vara överens om. Gränser måste finnas mellan det privata och det offentliga, gränser relaterade till ålder i förhållande till alkoholinköp, till rätten att köra bil eller se filmer och så vidare.
Också andra former av gränser som reglerar vad vi gör, när och hur är nödvändiga. Det gäller allt från hastighetsbegränsningar på våra väger och hur produkter vi använder ska vara beskaffade.
Vi lever kort sagt i en värld där vi omges av regler, skrivna och oskrivna.
Regler och gränser finns till för att göra livet tryggt och gott för oss alla. Regler som inte gör det, utan kanske till och med har motsatta konsekvenser, varken kan eller bör accepteras. Också detta torde de flesta vara överens om.
I en demokrati som den finländska stiftas lagar av riksdagen. Formellt är det därmed riksdagen som bedömer och avgör regler och gränsdragningar. Detta gäller självfallet också abortlagstiftningen.
Inom ramen för det som lagstadgas om abort gjordes i Finland år 2007, enligt preliminära uppgifter, 10 303 aborter. Antalet ökade i jämförelse med i fjol mest i åldrarna 25–29 år. Antalet aborter på sociala indikationer var 90,5 procent av det totala antalet. Andra vanliga indikationer var ålder under 17 år (5,3 procent) eller över 40 år (3,4 procent).
Med tanke på den upprördhet som Sandells filmförevisning i skriftskolan lett till finns det ytterligare orsak att notera, att antalet aborter per 1 000 flickor/kvinnor i åldersklassen 15-19 år är näststörst då alla åldersklasser beaktas. Mest aborter utfördes på kvinnor i åldrarna 20–24 år.
Det är alltså i skriftskolåldern som det är högaktuellt att på olika sätt aktualisera bland annat abortfrågan.
I ett internationellt perspektiv kan man notera att det årliga antalet statistikförda aborter ligger kring 43-44 miljoner. På tio år får alltså närmare en halv miljard foster sätta livet till.
Man kan inte undgå att förvåna sig över den närmast totala avsaknaden av upprördhet över den verklighet som abortstatistik vittnar om. Den verkligheten förefaller vara tämligen egal och de som ansvarar för de regler som gäller helt ointressanta.
Det är helsingforskaplanen Halvar Sandell som framställs som det stora problemet i sammanhanget. Han har inte handlat vist och kanske inte heller helt övertänkt. Det kan och bör han kritiseras för. Men i alla fall: är inte upprördheten i detta fall selektiv och ”individualiserad” i överkant?
