– Det började med att man efterlyste krigsminnen. Jag förstod att det var viktigt med dokumentation. Jag hade sparat alla mina krigstida kalendrar och letade reda på dem. Anteckningarna var skrivna med mycket liten handstil och var väldigt kortfattade, men när minnet fick hjälp av dem och mina gamla dagböcker, dök nya minnesbilder upp.
– Jag hade just fyllt sexton år när Vinterkriget bröt ut den 30 november 1939. Den 1 december fick vi höra att ett ryskt plan skjutits ner över Helsingfors, fallit ner i Munksnäs och nu fanns utanför Haga polisstation. När jag var klar med jobbet på Lottakansliet gick jag med en ung skyddskårist för att titta på vraket. Det jag såg var mörkbrunt, lurvigt skinn och ovanpå en smal kvinnoarm. Vi blev båda lika överraskade. Jag darrade till, det var så overkligt alltsammans. Jag fick en bit flygplansplåt och den sparade jag länge. Nu finns plåtbiten på luftvärnsmuseet i Tusby.
Den 2 december på morgonnatten evakuerades familjen till Artsjö där Ingas morbror hade en gård. Lottachefen engagerade henne att hjälpa till med en grupp tvångsevakuerade från Fredriksberg.
– Den yngsta var ett halvt år och den äldsta åttio år gammal. Jag skulle hjälpa sanitetslottan som hade ansvaret för gruppen.
Plötsligt kommenderades hon tillbaka till Helsingfors och jag, som varit på plats bara i tre dagar, fick ta över! Nu skulle jag plötsligt koka köttsoppa åt 48 personer ...
Och så fortsatte det med olika ansvarsuppgifter genom hela krigstiden.
Läs mera i Kp 18/2008.
