| Harriet Klar vill anvnda sitt liv till att hjälpa andra. |
– Jag har direktkontakt uppåt, det har jag verkligen, förklarar Harriet Klar från Esbo sin överlevnadshistoria. Sju olika sorters cancerformer har hon överlevt, alla treor i en skala från ett till tre som mäter hur allvarlig sjukdomen är.
Livet som cancerpatient började när hon var tretton. Då insjuknade hon i lymfkörtelcancer och läkarna gav henne två månaders levnadstid, men hon tillfrisknade efter ett år av behandlingar på sjukhus. När cancern förnyade sig redan när hon var femton fick hennes föräldrar rådet att inte berätta för henne hur allvarligt läget var.
– Men nog förstod jag att det var allvarligt när kompisarna runtomkring mig på avdelningen började dö.
Harriet klarade sig. Tillfrisknandet var snudd på mirakulöst, och läkarna förundrades.
– De sa att jag aldrig hade överlevt om jag inte hade varit så utåtriktad och glad.
Kallades cancerbobban
Den långa frånvaron gjorde skolgången besvärlig, inte minst för att hon blev retad då hon återvände.
– De kallade mig för cancerbobban, minns Harriet, som fick byta skola till Steinerskolan.
De erfarenheter hon hade med sig gjorde att hon inte vågade berätta för någon att hon hade varit sjuk. I stället drog hon sig tillbaka och gick i många år med höga kragar och scarfar för att dölja sitt operationsärr.
– Jag fick som ett skal omkring mig för jag skämdes för min sjukdom, berättar hon.
Det dröjde många år innan följande cancerdiagnos kom, men före det fick hon ett annat chockbesked. Vid aderton års ålder sa läkarna att hon inte kommer att kunna få barn och rådde henne att göra abort om hon blev gravid. Barnet skulle med säkerhet bli handikappat.
– Jag hade träffat min man när jag var sjutton och när jag blev tjugotre lade jag händerna i kors och sa till Gud att jag ville ha ett friskt barn. ”Hjälp nu mig”, bad jag.
Bönen hade verkan, för 1977 föddes hennes son Thomas helt frisk. 1991 föddes hennes andra son, Christoffer, också han helt frisk.
– Thomas är aktivt troende, säkert för att jag bad så mycket när jag väntade honom, skrattar Harriet.
En rödhårig ängel
1994 drabbades Harriet av livmodercancer och opererades. Därefter följde sköldkörtelcancer och ännu en operation.
– Nej, hur får jag cancer nu igen, det är ju grymt, tänkte jag då. Men jag har inte börjat stirra på mig själv, utan alltid strävat framåt. Det fysiska och psykiska går hand i hand. Man måste ha hopp, annars blir man bara kvar i sängen, säger hon bestämt.
En dag gjorde Harriet en vurpa på parkeringsplatsen och kom inte upp. Hon fördes med ambulans till Jorvs sjukhus, där en läkare sa att hon skulle få åka hem.
– Men medan jag väntade på alla resultat kom en rödhårig sjuksköterska och sa åt mig att säga åt läkarna att jag ville stanna kvar. Jag tyckte det var lite konstigt, men stannade ändå över natten.
Följande dag hade en annan läkare tittat på hennes röntgenbilder och upptäckt att hon hade cancer i njuren.
– När jag ville tacka sjuksköterskan för att hon fått mig att stanna kvar fanns hon ingenstans. Jag har inte hittat henne ännu heller, men jag är säker på att hon var där. Jag tror att hon var en ängel, säger Harriet.
Församlingen hjälpte
Efter en njuroperation drabbades Harriet av hjärtinfarkt, men hämtade sig. Strax därpå upptäckte hon en knöl i nacken som visade sig vara en canceresvulst, och den opererades bort. Det senaste sjukdomsvarvet inleddes i maj i fjol då läkarna upptäckte att hon hade tjocktarmscancer. När den opererades visade det sig att cancern hade spritt sig och att hon hade metastaser i levern också. Därför opererades också 30 procent av levern bort.
– Den sista gången tog hårt på mig, för jag var så sjuk. Jag var jättedeppig och fick kontaktuppgifter till Hucsens hjälptelefon. När jag ringde dit och ville ha stöd fick jag bara svaret att man inte kan operera levern. De uppmanade mig tala med min läkare och avslutade sedan abrupt samtalet, minns hon.
– Då ringde jag till församlingen.
Det samtalet har hon inte ångrat. Diakonissan kom på hembesök på kort varsel, och har fortsatt att vara Harriets stöd sedan dess.
– Fler människor borde få veta att det finns så fin hjälp att få i församlingen. Jag hade aldrig tänkt på det själv.
En god gärning om dagen
Harriets recept för att orka kämpa är att tänka mer på andra än på sig själv.
– Det känns bra att kunna hjälpa. När jag får ge något åt andra så får jag det själv. Om jag varje dag gör en god sak så har jag det bra.
Hjälparviljan kanaliserar Harriet genom lokalpolitik. Hon är bland annat suppleant i stadsfullmäktige i Esbo och känner speciellt för de äldre. Genom sin suppleantplats i äldrerådet har hon bland annat kunnat hjälpa seniorerna att hitta en ny träffpunkt när staden drog in pengarna för tisdagsmöten på Logen i Gröndal.
– Jag bad till Gud att han skulle hjälpa mig att kunna erbjuda något alternativ, för det är ju så viktigt att de får träffas. Ett tu tre kom jag på att kapellet i Karabacka kunde vara en lösning, så jag ringde kyrkoherden.
En halv timme senare ringde han tillbaka och hade ordnat saken.
– Gud har botat mig och jag vill använda min tid här till att hjälpa och göra gott. När det är min tid så far jag, men jag ber alltid att Gud ska ge mig styrka.
– Jag är så tacksam för alla de människor som har bett för mig, till och med människor som jag inte trott att ber över huvudtaget.
