Någonstans ifrån kom den i höstas, en svartvit liten katt. Den sökte sig kärvänligt mot våra ben och återkom dag efter dag. Svältfödd var den inte, men aptiten var glupande. Vi började ge den mat och satte upp anslag med bild i byn. Inga reaktioner. Min man har ett stort hjärta och efter en tid bjöd han in katten. Med tvekan kom den första gången. Nu är den hemmastadd och har lärt sig att det är ok att vara lekfull med de här människorna om man bara håller klorna i styr. Om inte, har de en tendens att föra oljud.Medan vi försöker lära den husets regler så går tankarna till andra små hemlösa.
Jag minns vår senaste kontakt med gatubarn i ett land under ekvatorn. Gatubarnen var så många, de kom så nära. Det var förvirrande möten. De utmanade med sin fattigdom och sin hunger på mat, uppmärksamhet och närhet. Vad gör man inför den vädjande blicken? Då magar skriker efter mat just nu, men också i morgon och nästa dag.
Jag har förstått att gatubarnen själva inte vill kallas så, de ser sig som arbetare. De är försäljare, putsar skor, samlar lump, tvättar bilar, tigger och stjäl. De arbetar för sin egen utkomst men också för familjen. En stor del använder rusmedel och många tvingas att förnedra sin kropp. Unicef räknar med att ett hundra miljoner barn lever så i vår värld.
Att ge en vilsekommen katt stugvärme var inte svårt. Upp med dörren bara. Lika lätt är det att öppna plånboken och förbättra livet för ens några barn någonstans i världen. Hos Unicef kan man teckna på för att ge världsbarnbidrag, Finska Missionssällskapet och många fler ger oss möjlighet att hjälpa barn på lång sikt. Någon kallar det att döva sitt samvete. Det tror jag inte på. Den som lyssnar på samvetet får nog fler uppgifter.
Jul är Barnets högtid. Och barnens.
