| Illustration: Jan Lindström |
Patientsäkerhetslagen, så har regeringen valt att kalla den lag som skall användas för att tvinga vårdare i arbetskonflikt att arbeta.
Med namnet på lagen vill regeringen naturligtvis signalera sin omsorg om medborgarna, om oss alla. Vem som helst kan ju när som helst bli patient.
I den retorik som använts kring detta tema har de minsta och de svagaste ohämmat använts i propagandasyfte: nyfödda i kuvöser. Lagen skall garantera att det trots arbetskonflikten finns en välutbildad skötare som tryggar det lilla knytet.
Tanken är väl att ingen människa med hjärtat på rätta stället kan säga nej till en sådan lag.
Försöken att motivera och rättfärdiga den aktuella tvångslagen har varit frenetiska och envisa men inte alls trovärdiga.
Hur illa det riktigt är ställt visar en kommentar i Hufvudstadsbladet (14.11) skriven av Anne Suominen. Hon berättar om samtal om och kring lagen med riksdagsledamöter från regeringspartierna. Det hon hör andas uppgivenhet och frustration. Riksdagsledamöterna säger bland annat att de offentligt tvingas försvara sådant som de inte tror på. Men det varken kan eller får de säga offentligt.
Uppgivenheten och frustrationen blir säkert inte mindre av att riksdagsledamöterna inte endast tvingas tala mot bättre vetande utan också mot en ofta uttalad medborgaropinion. Tehys kampåtgärder har ju inte minst till regeringspartiernas förargelse visat sig ha ett brett och kompakt stöd bland allmänheten. Potentiella patienter säger med andra ord ja till det som enligt regeringen ytterst hotar deras liv och nej till det som regeringen försöker sälja som ett säkerhetspaket.
Och så undrar politikerna vad politikerföraktet eller ointresset för politiken beror på.
Placerar man in den aktella retoriska omsorgen om medborgarna i ett större perspektiv och ett annat sammanhang blir det propagandistiska uppenbart.
Nu påstår regeringen alltså att tvångslagen måste stiftas för att garantera patientsäkerheten. Den hotbild som målats upp är att någon, någonstans kanske i värsta fall kan hotas av döden på grund av vårdarbrist. Därför måste man kunna tvinga vårdare att arbeta.
Var har den stora omsorgen om medborgarnas hälsa funnits och var finns den i till exempel alkoholpolitiken?
Den frågan ställs inte, som i regeringens tvångslagsretorik, utgående från spekulativa funderingar om vad som eventuellt kan hända. Den ställs med väldokumenterad kännedom om hur utvecklingen sett och ser ut.
Enligt den senaste statistiken dog 2 033 finländare år 2005 i alkoholförgiftning och alkoholrelaterade sjukdomar. Det var en ökning med nio procent i jämförelse med året innan.
Det finns en generell förklaring till den bokstavligt talat fatala utveckling: beslutet att sänka alkoholskatten.
Från åren 2001-2003 till år 2005 ökade männens dödlighet med över femton procent och kvinnornas med över trettio procent.
Statistiken över antalet fall av levercirros, alltså skrumplever, talar också den sitt tydliga språk.
År 1970 var antalet alkoholrelaterade dödsfall i skrumplever under 50. År 1990 hade antalet redan stigit till över 400 och år 2005 var antalet närmare 1 000.
Bland kvinnor har antalet dödsfall ökat speciellt snabbt. I början av 1970-talet var dessa fall färre än tio, under hela 1990-talet var det fråga om ett hundratal. År 2005 hade antalet vuxit till närmare 250.
För att förhindra redan ett eventuellt dödsfall i samband med en arbetskonflikt är regeringen beredd att gå till så drastiska åtgärder som att lagstifta om att göra det möjligt att tvinga människor i arbetskonflikt att arbeta.
Lika resoluta kraftåtgärder för att ens försöka förhindra över 1 000 dödsfall per år plus all den nöd och allt det elände som alkoholen förorsakar lyser däremot med sin frånvaro. För att inte tala om att kostnaderna för problem förorsakade av alkohol ligger kring en miljard euro per år. Jämför det med det tak på 170 miljoner euro som regeringen ”satsat” på vårdarlönerna.
Det är skillnad på omsorg och omsorg.
