Kan man tro på Gud? Hur vet man att man gör det? Och vad betyder det i praktiken? Vuxenkatekumenatet med rötter i urkyrkan är en långsam upptäcktsfärd i trons värld. På dina villkor.
| Birgitta Wendelius från Västerås församling och Lotta Rönngren från Stockholm har goda erfarenheter av katekumenatsverksamhet. |
Hur pratar man om tro med intresserade vuxna som inte är så insatta i församlingsliv och kyrkans lära? Den frågan sysselsatte kollegerna Lotta Rönngren och Birgitta Wendelius i Västerås församling när de träffade konfirmandföräldrar och andra vuxna som undrade över vad kyrkan egentligen lär och varför.
– Det råkade sig att det ordnades en kurs med en präst från anglikanska kyrkan om att möta vuxna sökare. Där bekantade vi oss med vuxenkatekumenatet och tog med oss konceptet till vår församling, säger Lotta Rönngren, numera präst i Stockholm och verksam vid stiftsgården i Rättvik. Hon och Birgitta Wendelius höll nyligen en kurs i vuxenkatekumenatet på Lärkkulla i Karis där de delade med sig av sina erfarenheter.
– Vuxenkatekumenatet utgår från två principer: tro är process och kyrka är gemenskap. I en liten grupp vandrar sökare och kristna som vill dela sin tro tillsammans under ett år. De medverkandes erfarenheter och historia sätter agendan för samtalet, berättar Rönngren.
– Det är alltså fråga om ett slags tvärtom-förhållningssätt jämfört med många andra verksamhetsformer. Det finns inget färdigt material utan det blir olika för varje grupp, säger Wendelius.
Läs mera i Kp 42/2007.
