Huvudfrågan i den pågående debatten om vem som har rätt att ta del av nattvarden har gällt prästens skyldigheter och rättigheter när det gäller att dela ut nattvarden. Är prästen skyldig att ge den åt alla, eller har han rätt att med hänvisning till personens liv och leverne och det som det säger om den personens religiösa övertygelse vägra att göra det?
| Illustration: Sanna Kallio |
Den pågående debatten visar att det finns olika åsikter om den saken.
Biskop Gustav Björkstrand har påmint om kyrkolagen och kyrkoordningen. Kyrkoordningens § 11 moment 1 säger: ”Berättigad att delta i nattvarden är varje konfirmerad medlem av kyrkan.” Att vara en konfirmerad medlem av kyrkan innebär att man också är döpt och skriftskolgången eftersom det är en förutsättning för att bli konfirmerad.
Kaplan Halvar Sandell har med hänvisning till Bibeln och kyrkans tradition hävdat sin rätt att inte dela ut nattvarden på dessa premisser. Han menar sig ha rätt att också vägra att dela ut nattvarden åt personer som enligt hans bedömning av en eller annan orsak inte är beredda eller värdiga att motta den. Exakt vilka de kriterier är som enligt Sandell ger honom rätt att förvägra någon nattvard har förblivit oklart.
Sandell har också motiverat sin rätt att förvägra någon nattvard med Bibeln, traditionen och kyrkans bekännelse. Bland annat har han i en radiointervju (13.9) påmint om att nattvarden instiftades i ett slutet rum där endast sådana som trodde på Jesus Kristus fanns och att det öppna nattvardsbordet är ett tämligen sent påfund som beror på att kyrkan blev en folkkyrka.
Utan att närmare gå in på temat Judas finns det orsak att påminna om att också han fanns i den krets som var med om det som beskrivs med de kända orden:
I den natt då vår Herre Jesus Kristus blev förrådd, tog han ett bröd, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: ”Tag och ät. Detta är min kropp, som blir utgiven för er. Gör detta till min åminnelse.” Likaså tog han kalken, tackade, gav åt lärjungarna och sade: ”Drick härav alla. Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Så ofta ni gör detta, gör det till min åminnelse. (Matt 26:26-28, Mark 14.22-24, Luk 22:19-20, 1 Kor 11:23-25)
Bland annat med tanke på Judas, på att blodet blir utgjutet ”för många till syndernas förlåtelse” och på den universella missionsbefallning som Jesus senare gav sina lärjungar är det att våldföra sig på helheten om man vill göra nattvarden till något exklusivt som bildlikt talat endast kan utdelas i slutna rum.
Jesus Kristus dog och uppstod för hela världen, för oss alla, för att vi genom honom skall få syndernas förlåtelse och evigt liv. Detta budskap konkretiseras i nattvarden, som är en bekräftelse på att våra synder är förlåtna.
Att det är och kan vara så beror helt och fullt på att vi människor ingenting har att göra med hur nattvarden kom till eller vad den förmedlar. Detta slås fast bland annat i Luthers stora katekes där följande står att läsa om nattvarden, altarets sakrament: Ty det är icke uttänkt eller påfunnet av någon människa, utan av Kristus instiftat utan någons råd och anvisning.
En del av detta är att en persons synder inte är förlåtna vid det ögonblick då förlåtelsens ord uttalas. De är redan förlåtna i himlen i det ögonblick Jesus betalade för dem på korset.
Prästens roll är att som Guds och kyrkans representant påminna om och erbjuda alla människor den förlåtelse som redan är ett faktum. Prästens roll är att kalla alla till nattvardsbordet där vi minns Jesu död och uppståndelse och förkunnar Hans återkomst. Det kan prästen göra därför att allt är fullbordat och allt är redo och för att detta glada budskap gäller alla.
Prästens roll är också att påminna människorna om att den nåd och välsignelse som erbjuds i nattvarden kan bli oss till dom. Men det är något helt annat än att utesluta någon från nådens bord.
I Luthers lilla katekes står att den som sätter sin tro till orden ”för eder utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse” är ”värdig och väl beredd” att undfå sakramentet. I Konkordieformeln sägs att ”Vi tro, lära och bekänna även, att det blott finns ett slags ovärdiga nattvardsgäster, nämligen de som icke tro, om vilka det står skrivet: ’Men den som icke tror, han är redan dömd’. Genom det ovärdiga bruket av det heliga sakramentet skärps och försvåras denna dom, 1 Kor. 11.”
Människans roll i sammanhanget är alltså att säga nej eller ja till förlåtelsen, att ta emot den eller förkasta den. Det är den enskilda nattvardsgästen själv som avgör om nattvarden blir till välsignelse eller om den blir en dom. Det är med andra ord en sak mellan Gud och nattvardsgästen. Det är inte en sak mellan prästen och nattvardsgästen.
Att det är så framgår på många olika ställen i vår kyrkas bekännelseskrifter, dit bland annat redan citerade Luthers stora och lilla katekes samt Konkordieformeln hör. Dit hör också Augsburgska bekännelsens apologi där det sägs att ”sakramentet utdelas till dem som vilja mottaga det, sedan de förut blivit förhörda och fått avlösning”. Att bli förhörd innebär i vår kyrkas liturgiska kontext att vi bekänner våra synder varefter vi får avlösning.
Till bekännelseskrifterna hör också Schmalkaldiska artiklarna där det om altarets sakrament sägs att brödet och vinet ”utdelas och mottagas av icke blott fromma, utan även ogudaktiga kristna”.
I Augsburgska bekännelsens apologi, som också är en del av bekännelseskrifterna, tillbakavisas bestämt tanken på att nattvarden skulle vara ”ett tecken på vittnesbörd och bekännelse”, eller en högtidsmåltid ”som tecken på det ömsesidiga sambandet och vänskapen mellan kristna”. Sådana tankar som här uttryckligen tillbakavisas förefaller ju föresväva dem som vill försöka hålla nattvardsbordet slutet och rent.
