...minnas vad vi bär på...

Jag har firat Finlands 97-års dag i arbetets tecken; högtidligt och varmt med konsert i den majästetiska Schauman-salen i Jakobstad. Vilken härlig stämning det var när alla 450 i publiken reste sig upp på slutet och sjöng med i Vårt land. Då kände man att vi verkligen bor i Fin-land eller "Hienomaa" som landet borde heta på finska. Hoppas att vi alla kunde komma ihåg det - alltid, all tid. Inte tappa bort oss själva och det fina vi har skapat tillsammans i det här mörka, nordliga hörnet av världen. Inte låta de kalla högervindarna som drar över Europa skingra oss och göra oss främmande för varandra. I dystra stunder känns det som att just det håller på att ske. Hoppas att jag har fel. När vi körde hem efter konserten brann det ljus i fönstren i de allra flesta husen. En skön tystnad över nejden. Dagens julsång får pausa i dag. Vi kör med den vackra tystnaden också här. Efter dagens dikt.

Det gäller att vandra igenom nutiden

lugnt så att skärvorna av mänskor

hinner finna varandra och följa med,

ändå snabbt nog för att undgå

att själv splittras till smulat glas.

Nu mer än tidigare

måste vi hålla varandra i händerna,

minnas vad vi bär på,

att vi är på väg. Ännu inte framme.

Varje budskap om att vi slutat vandra

är falskt!

Varje meddelande om att motståndet upphört

är lögn!

Svepta under en grandunges vinge

sover många möjligheter,

nu nästan döda av köld.

Ropa inte högt.

Andas bara varsam värme.

BIRGITTA BOUCHT

Glad självständighetsdag!