Trots ett ogästvänligt klimat, trots ekonomisk efterblivenhet och trots orättvisa markägoförhållanden var livet på Lewis på många sätt gott. Det fanns så mycket annat som vägde upp nackdelarna. Tempot var lugnt, det fanns en stark känsla av samhörighet och gemenskap, man litade på varandra. Livet var enkelt och värdigt.

Författaren och aktivisten Alastair McIntosh växte upp på Lewis på 1960- och 1970-talet. Han berättar om hur han cyklade hem efter en fiskefärd. Eftersom han hade mer fisk än vad familjen behövde förde han en del av fångsten till grannarna. Han tillägger:

Det här var i slutet av 1960-talet och få mänskor hade kylskåp. Ännu färre hade frysboxar. Det fanns varken behov av dem eller pengar för att köpa dem. Om du hade mer än vad du behövde av något som kunde förfaras, delade du med dig av det till andra. Hade dina grannar mer än de behövde, fick du av dem. Folks "frysboxar" var i själva verket byn själv.

Det här har naturligtvis ändrat. Idag är folk rikare och har det på många sätt bättre. Men något gick förlorat på vägen. "Folk nuförtiden är mindre gästvänliga, mindre hänsynsfulla mot varandra, mindre generösa, mer materialistiska och allt som allt mindre 'andliga'", klagade John MacInnes redan på 1990-talet. Han var en framstående kännare av livet på öarna.

Jag har inte det långa perspektivet, så jag vet inte. Jag har dessutom bott i stan och jag kan tänka att livsstilen är mer traditionell i byarna. Jag upplever att folk här är generösa, gästvänliga och har en stark sammanhållning. Man tyr sig till och litar på varandr. Som jag berättat tidigare är det få som låser dörrarna här. Så är det ofta på små orter. Annars lever väl folk här i det stora hela som på andra håll. Med en väsentlig skillnad: på söndag är allt stilla. Ännu. Men ack hur länge.

Lite ljuv musik på detta. Atlanten är ju ständigt närvarande, så vad passar bättre än Mighty Atlantic med Runrig. Missa inte detta. Förutom vacker musik får ni se bilder av ett storslaget landskap: här.