Förra söndagen föddes vårt nionde barnbarn. Hon skall heta Leila. Hennes mamma är vår äldsta dotter, som bor i Australien. Maria är gift med Fabio som är italienare.  Deras två äldre barn är trespråkiga. De talar italienska, svenska och engelska, som de lärt sig i lekskolan. En smula aboriginspråk har de också snappat upp. Deras pappa är missionsflygare och familjen har bott några år i en 800 personers aboriginby i Arnhemland i norra Australien. Nu har familjen på grund av tillökningen flyttat till en liten stad där det finns sjukhus.

Men jag tänkte filosofera litet kring dethär med att få barnbarn. För några dagar sedan såg jag för första gången lilla Leila på Skype. (Igen har jag anledning att glädja mig över internet!) Jag kunde konstatera att hon såg precis ut som sin mamma som jag fotade på kvinnokliniken i Helsingfors för mer än tre decennier sedan.

Jag minns när Marias äldsta dotter blev några år gammal och Maria beklagade sig över hur viljestark den lilla flickan var. Med glimten i ögat kunde jag då säga åt Maria att hon själv var precis likadan och nu får hon känna hur det kändes för oss när hon var liten.

Detta att barnen kan likna sina föräldrar så mycket leder till att jag som farfar/morfar kan uppleva att jag får mitt barn en gång till. Jag har en möjlighet att försöka korrigera de misstag som jag gjorde med mitt eget barn. Och jag kan konstatera att barnbarnet tycker precis lika mycket om de saker som mitt barn gillade, t.ex. att jag hittar på en saga som jag ritar med kritor på ett A3 papper. Dessa sagor och berättelser har jag dragit så många gånger med sex egna barn att de nu sitter i ryggmärgen när de skall reproduceras åt barnbarnen.

Barnbarnen har ibland brukat kallas ”Livets efterrätt.” Det ligger en hel del i de orden.