Jag tänker på babyn i min mage, och känner ömhet. Men jag inser att jag hade Sofia oftare i tankarna och i mina böner under tiden jag väntade henne; hon var ju den första. Då blir det lätt att lyssna till den lilla rösten och ta emot skuldkänslorna för den sakens skull, och t.o.m. framöver kanske tänka "om jag hade bett mer, skulle det eller det inte ha skett". Det är den lagiska biten, och jag VET att Guds nåd är större än så, och jag väljer att fokusera mina tankar i riktningen mot nåden och glädjen.

Och så tänker jag på hur mycket vi älskar Sofia - kan man älska en till lika mycket? Även här känner jag hur jag faller tillkorta. Men genast blir jag påmind av Gud, att just DU, lilla baby i min mage, är utvald av Gud att få komma till OSS och bli uppfostrad av oss. Ingen annan än du. Till oss. Och med den gärningen visar Gud oss att Han litar på att vi kan göra det, så då bör jag kunna lita på att Han ger mig den kärlek som behövs för att klara av det.

Herre, jag behöver Din eviga kärlek för att ösa över henne, för bara mänsklig kärlek bleknar så snabbt i stundens hetta. Jag behöver Ditt perspektiv på barnuppfostran, och ofta undrar jag hur det skulle vara möjligt att ha barn och inte känna eller veta att Du ser överallt, och skyddar överallt där en mammas armar och vilja att beskydda inte räcker till? Jag känner en stor trygghet i att få lita på Dig, i alla livets stormar.