Allt har sin tid
Att famna om varandra har sin tid, och att vara fjärran från varandra har sin tid. Slita sönder har sin tid liksom att sy ihop. Tystnaden har sin tid och talande sin. Kärleken har sin tid och hatet också, strid och frid. (I boken ”Mer än tre önskningar” av Jörg Zink)
Jag sitter ensam hemma vid mitt köksbord. Ett lågt, surrande ljud avbryter mina tankar. Är det kylskåpet som låter? Ljudet känns irriterande högt. Det knäpper till i väggen. Är det så här, det låter när det är helt tyst? Det knyter till i magen. Tystnaden känns skrämmande. Tanken att sätta på radion eller Tv:n smyger fram i mina tankar. Något får mig ändå att låta bli. Jag vill vila i tystnaden och se hur den känns. Jag är nyfiken på hurdana tankar och känslor som dyker upp. Som småbarnsmamma upplever jag sällan tysta stunder. För det mesta är det liv i huset. Många viljor och mycket oljud. Nu vill jag njuta av den tysta stunden.
Tankarna går till mötet jag hade några dagar tidigare. En man som kom emot mig med tunga steg. Han såg ut att bära ett stort lass på ryggen. Hans blick var tom. Även om jag var flera meter ifrån honom, såg jag att han var ledsen. En av mina grannar hade berättat att hans fru ligger på sjukhuset. Hon har fått en aggressiv cancer och svävar nu mellan liv och död. När vi möts frågar jag hur det är med honom. Ögonen är fyllda av förtvivlan. Han svarar att det är svårt. Tomheten och ensamheten är påtaglig. Jag minns att han ännu för några månader sedan, gick sida vi sida med sin fru. De var aktiva människor. Ett par som tyckte om att gå på olika evenemang och på konserter. Nu är allting annorlunda. Mannen går ensam hem till en tom lägenhet.
Efter att jag börjat jobba som diakonissa i församlingen, har sorg och sorgbearbetning blivit som en del av vardagen. Jag har insett att sorgen har många ansikten, många sätt att uttrycka sig på. Sorg är inte enbart död, det är också ett avslut. En vänskap som tagit slut, en skilsmässa, ett vuxet barn som tagit avstånd. Gemensamt för dem alla är tomheten. Något eller någon som försvunnit från personens liv. Människan undrar med vem, eller med vad tomrummet skall fyllas? Jag frågar mig, ifall sorgen faktiskt måste ersättas med något annat? Sorgen, tomrummet och tystnaden kan ha något viktigt att berätta för oss. Var modig, låt sorgen komma in. Den kommer med tiden att bli lättare att bära och hantera. Allt har sin tid.



























