Möjligt och omöjligt

Jag drar ett djupt andetag. Framför mig breder ett hav av sten ut sig. Klippor, gråsten, grus och sand bryts mot körsbärsträden, som blygt slår ut i blom. Vinden är kylig och jag fryser om fingrarna som smattrar mot tangenterna, men jag har beslutit mig. Jag ska sitta här i den japanska trädgården och skriva.

Haven av sand böljer runt de stora klipporna, som ligger där, orubbliga och tysta, ovilliga att förhandla. En japansk trädgård gestaltar att det finns somt som man inte kan flytta på.

Professorn i sociologi Hartmut Rosa reflekterar över det som är unverfügbar, det som vägrar böja sig för vår vilja och underkasta sig vår kontroll. På motsvarande sätt som buddhismen antar att livstörsten är källa till lidandet tänker Rosa att vår ovilja att acceptera att vi inte förfogar över allt skapar aggressionspunkter i tillvaron.

Men hur vet man vilka stenar som inte går att flytta på, och vilka som bara behöver en annan vinkel att bända från, eller en större slägga? Hur vet man när man står inför något som är unverfügbar?

Kanske är det för Jesu skull jag har svårt att omfatta att det finns somt som man inte kan rå på, som är unverfügbar. När Jesus bad Gud att återkalla uppdraget att dö för att friköpa mänskligheten från syndens konsekvenser, var det ju inte för att han ansåg att ondskan eller synden var unverfügbar. Tvärtom tycks han ha varit fullt medveten om att det var möjligt – men att priset var hans liv. Det var svårt och han värjde sig för det, men inte omöjligt.

Det är mycket som till en början ser ut att vara omöjligt, ogenomträngligt, men i själva verket inte är det. För Gud är ingenting omöjligt. För en människa kan det vara det, och det kan hända att vi inte vill eller kan betala priset. Det kan hända att det inte är klokt att göra det. Men vi får vara försiktiga med att begränsa oss själva. Överlag kan man mycket mer än man tror, och utveckling är ofta obekväm – kanske till och med smärtsam.

För Jesus skull och i Jesu kraft får vi leva. Kanske får vi se klippor flytta på sig och det som var fruset bli varmt.

"När han ser på jorden skälver den, rör han vid bergen börjar de ryka.

Jag vill sjunga till Herrens ära så länge jag lever,

lovsjunga min Gud så länge jag är till."

Ps. 104:32