Om att skapa en plats för värdighet och gemenskap för de äldre
Samhället är i ständig förändring och vi lever i en omvälvande tid. Vi tampas med frågor om vad det betyder att vara människa i ett samhälle där inbesparingar, snabb teknologisk utveckling och ökade sociala klyftor skapar isolering och utanförskap. Det är särskilt påtagligt bland äldre, där världen utanför ofta upplevs alltmer fråmmande och distanserad.
I arbetet som diakon handlar det ofta om att se den människa som inte annars syns – den som sitter ensam i sitt hem, den som saknar sammanhang, den som redan förlorat sina vänner på grund av hög ålder och den som upplever att världen utanför är alltmer otillgänglig.
Ensamheten bland äldre har blivit en av vår tids stora utmaningar. I samhället pratas det mycket om innovationer och framsteg – vilket är bra – men just nu känns det som om vi missat att ta hand om de mest sårbara i vårt samhälle. Många äldre känner sig bortglömda, som om deras erfarenheter inte längre är viktiga och som om de inte längre har något att bidra med.
I det diakonala arbetet möter jag dem. Då handlar det mycket om att lyssna och skapa en plats för en gemenskap där nödvändigtvis inte problemen behöver lösas, utan närvaron och empatin blir det viktigaste. Diakoni betyder ofta konkret och praktisk hjälp, men väldigt ofta också bekräftelse, tröst, stunder av att dela känslor och inte minst av att förmedla hopp.
En annan aspekt av dagens utmaningar är den teknologiska utvecklingen som både är en välsignelse och en frustration för äldre människor. Det finns otrolig potential i teknik för att förbättra livskvaliteten, men för många äldre är dessa verktyg mer ett hinder än en hjälp. Äldre som inte vuxit upp med den digitala världen kan känna sig totalt utanför när kommunikation, information och till och med vård övergår till digitala system. Ibland blir diakonens arbete också att vara brobyggare mellan den ädre och den nya, ofta skrämmande världen av skärmar, pekpattor och appar. Den nya tekniken i all ära, men den kan aldrig ersätta den mänskliga kontakten.
De strukturella problemen som idag påverkar äldreomsorgen, på grund av bland annat inbesparingar, gör att man ofta känner sig maktlös. Men då vill jag tänka att jag som diakon kan bidra till att ge människor värdighet och gemenskap – oavsett omständigheterna. Sitta ner och lyssna, erbjuda en trygg plats för samtal eller bön, skapa en mötespunkt utgående från den isolerade individens livssituation.
Vi som lever ett aktivt liv i samhället har ansvar för att skapa strukturer som ger de äldre den värdighet och det stöd de förtjänar. Det handlar inte enbart om ett diakonalt arbete – det handlar också om politiska beslut, om vård, om tillgång till hjälp och om ett samhälle där ingen lämnas utanför. En utmaning vi inte kan ignorera.
