Den lilla björken och livets stödband
Under vårt köksfönster växer en ung björk. Den är ungefär tre meter hög och ganska sned. Den började växa från en gammal stubbe och därmed har grunden varit ostadig redan från början. En vårmorgon tittade jag ut genom köksfönstret och märkte att hela trädet hade fallit omkull över ett dike och delvist på grannens åker. Björkens rötter hade gett efter när den gamla stubben hade murknat. Den hade redan fått mössöron som var ljusgröna och glittrade vackert i vårsolen.
Tillsammans med familjen bestämde vi oss för att lyfta upp björken innan den skulle bli överkörd av grannens traktor. Vi såg att det unga trädet hade potential att klara sig och bestämde oss för att stöda det med två band som vi omsorgsfullt fäste med två metallkrokar i marken.
Sommaren kom och trädet fick större blad. Den stod upprätt trots blåst och regn. Jag såg att rötterna sökte sig djupare i marken. På hösten verkade trädet må bra men eftersom höstvindarna blåste hårt och vintern, med den tunga snön, närmade sig bestämde vi att trädet skulle få ha kvar sina stödande band också genom vintern.
En dag förstod jag att det här trädet är som vi människor. Ibland "faller vi omkull". Det kan handla om stormar i form av livskriser och övermäktiga utmaningar. Den ostabila jorden kan vara ett trauma från t.ex. barndomen eller en destruktiv familjerelation. Precis som trädet kan vi inte välja vilken start vi får i livet och för en del av oss kan starten vara ostabil. Det här kan i sin tur påverka förutsättningarna att klara utmaningar i livet. Alla har inte en stadig grund i form av t.ex. släkt och vänner som lyfter upp och stöder när livet vänds upp och ner.
Inom diakonin får vi möta och hjälpa människor som "fallit omkull" och som inte kan ta sig upp på egen hand. Vi får fästa stödbanden i form av samtal, handledning, ekonomiskt stöd och själavård. En del behöver stödbanden en längre tid tills rötterna, de egna krafterna, blivit stadiga. När tiden är inne är det dags att lösgöra banden och låta personen stå upp och fortsätta självständigt.
Om "stödbanden" lämnar kvar för länge får trädet inte möjlighet att stärka sina rötter på egen hand. Om rötterna är svaga faller trädet igen under nästa storm. När hjälpåtgärderna pågår för länge får personen inte möjlighet att ta eget ansvar, att stå upprätt själva. Det är här som vi diakoner får sätta vår professionalitet på prov. Vi får utvärdera när det är dags att "lösgöra banden" och uppmuntra och uppmana personen att ta nästa steg in i en mera självständig fas. Det här kan vara en rejäl utmaning, men samtidigt har vi diakoner mera frihet att hjälpa personer enligt de individuella behoven. Vi är inte lika bundna som andra professionella inom socialt arbete.
Vi får följa klienten en bit på vägen, vi får ge första hjälpen och vara medvandrare. En dag behövs kanske inte vår hjälp mera. Ibland kan klienten behöva hjälp igen och då får vi ta nya tag tillsammans. I bästa fall får vi ibland träffa personer, som en gång varit våra klienter, och får konstatera att det idag går bättre eller rent av bra för dem. Hjälpen kan vara en avgörande pusselbit i personens process att komma vidare i livet. Jag tänker att det mest värdefulla i vårt arbete är att vi får visa på Guds kärlek och omsorg i handling, ibland under ett enda möte med klienten, ibland under flera år som medvandrare.
Den en gång lilla, sneda björken behövde hjälp och stöd under en kritisk period. Tack vare stödet får den nu växa och blir kanske ett högt och ståtligt träd som står stadigt i livets stormar.
"Var inte rädd, för jag är med dig, se dig inte ängsligt om för jag är din GUD. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag stöder dig med min rättfärdighets högra hand." - Jesaja 41:10
