Vi diakoner jobbar under tystnadsplikt – ibland syns vårt arbete inte

Vi behöver en omsorgstagande församling fick jag höra här i veckan.

Jag kan inte annat än hålla med. Men vi behöver också bry oss om varandra som medarbetare. Utbrändhet blir allt vanligare bland kyrkans anställda. Jag inser att jag låter upprepande för de som känner mig men vi måste ta detta på allvar. Jag hoppas chefer och ledning inom församlingarna tar detta på allvar. Det finns en trend i församlingarna att det alltid ska göras mer, men det kan inte bli på vår egen hälsas bekostnad. Det måste vara okej att sätta gränser, fritiden är lika mycket värd för den som är ensamstående som för den som har småbarn.

Diakonin, och speciellt det tunga klientarbete, som görs kan vara väldigt ensamt speciellt för den ensamma diakoniarbetaren. Vi bär andras bördor, ibland fall som stannar med en, ibland funderar man hur denna människa man möter ens lever med allt den gått igenom. Nöden är stor och den tar inte slut.

Vårt samhälle och vår värld behöver hopp. Besvikelsen på regeringen är stor. Nedskärningar påverkar de mest utsatta och mentala ohälsan är större än någonsin, samhällshjälpen verkar inte räcka. Så diakonin pressas samtidigt som det är sparkrav i flera församlingar. Många diakoniarbetare vittnar om att man drunknar i arbete.

Jag vill lyfta upp mina diakonikollegor för det fina arbete som görs runtom i Borgå stift. Tack för allt det som DU gör, ni är värdefulla.

Tyvärr glöms ibland diakonin bort. Vi gör arbetet under tystnadsplikt och ibland blir det osynligt. Men det borde det inte förbli. Jag citerar Susanna Landor: ”Diakonin är kyrkans finaste visitkort”. Vi brukas kalla oss för medvandrare och den som förmedlar hopp. Men alla kyrkans anställda och dess medlemmar bör ta detta som sin uppgift. För vad är starkare än hoppet som Jesus Kristus kommer med. Den nåd som Gud ger är inte bara för våra församlingsmedlemmar och klienter vi möter. Även vi får leva i den nåden.