Något nytt är i vardande

Blåsippor ute i backarna står. Syrenknopparna är stora vid den asfalterade parkeringen på gården. Jag känner redan doften av vad som komma skall. Små, gula vårlökar lyser som solar i gräsmattan. När jag var liten plockade jag varsamt och omsorgsfullt vårlökar, en efter en, till en stor liten bukett (blommorna är mycket små) och räckte den med mulliga barnahänder till mor.

Under veckoslutet besökte jag en kvinnokonferens i Raseborg som ordnades av pingstförsamlingen i Ekenäs. Ett femtiotal gudslängtande kvinnor samlades till brunch, andliga möten, kaffestunder i solen och seminarier. Jag vandrade ut till Ramsholmen på en paus för att se om vitsippsmattorna var utrullade – som jag mindes dem under min tid då jag bodde i Karis. Nu var allt i vardande. Vitsippor och nunneört hade börjat sin resa upp ur jorden för att snart berika hela området mellan de gamla och höga trädstammarna. Fåglarna sjöng och måsarna skrek när vi nådde fram till havet. Vet ni att det är vår!

Karmelitmunken Laurentius lär ha kommit till omvändelse då han var aderton år. ”Det kan synas egendomligt att en så gripande upplevelse av det gudomliga skulle kunna framkallas av något så vardagligt som anblicken av ett träd, som stod torrt och avlövat under vintern, och tanken på den förändring som Gud skulle åstadkomma därmed, då våren kom tillbaka. ”Efter sin omvändelse växte han i sin kärlek till Gud och fick vara många till stöd. Han strävade till att leva till Guds ära och få känna Hans närhet.

Man undrar ju om det är vi - som inte prisar Gud och förstår att han finns, för att han låter naturen vakna upp på ett så här underbart sätt varje år – som är litet egendomliga?

På min morgonpromenad tog jag vägen genom en liten skogsdunge ut mot ängar där jag brukar plocka maskrosor till vår sköldpadda. Jag lockades in av solljuset som silades genom träden och såg stigen med rötterna som sökte sig kors och tvärs. Det har varit för halt med is på stigen tidigare i år. En koltrast flyttade sig någon meter och en blåsippa nickade mot mig välkomnande. Fälten nere var ännu brungrå och väntade på regn. Då mindes jag broder Laurentius. Tack, tack himmelske Fader för att du ger oss ett spirande av liv i naturen, snart ett överflöd av grönt, dofter och färger som vi får njuta av. Hjälp oss att se Dig och bli en kristusdoft på jorden som förmedlar hopp i en förvirrad värld.

Se, något nytt har kommit. Det gamla är förbi. Något nytt kommer när Guds finger får röra vid det.