Människorna droppar in i Munkshöjdens kyrka, en och en eller i mindre grupper. De får med sig ett sångblad, en lapp och en penna vid dörren. Vissa småpratar och skrattar, andra sitter tysta i sin bänk. Om en kvart börjar förbönsgudstjänsten ”Förbön och tack”, en tradition sedan 1973.
– Vi bär fram folks behov och nöd för Herren och lägger allt i hans helande, förlåtande och välsignande händer, som Ulla-Christina Sjöman brukade uttrycka det, säger Bengt Lassus.
Bengt Lassus är pensionerad kyrkoherde och har med Stig-Olof Fernström förvaltat förbönsgudstjänsten i Petrus församling sedan den välkända förbönsledaren Ulla-Christina Sjöman steg tillbaka.
– I början brukade det vara trängsel här, men nu har det stadigt gått neråt under ganska många år. Det här var en av de första förbönsgudstjänsterna inom den lutherska kyrkan. Sedan har sådana gudstjänster blivit vanligare och behovet har inte varit det samma, berättar Lassus.
Men fortfarande kommer både yngre och äldre med de mest skiftande behov. Och inför varje gudstjänst, som hålls varannan vecka, kommer det in hundratals böne- och tackämnen under själva gudstjänsten, per telefon och e-post.
– Cancer, relationsproblem, ekonomiska bekymmer, arbetslöshet, barn som är sjuka, psykiska problem, barnlöshet – hela skalan finns. Ibland har vi också bett för någon hund eller ko. Hela skapelsen finns i Guds omsorg, säger Lassus.
Ett team av kring 25 frivilliga sköter allt från att sammanställa förbönsämnena som kommit in till att vara med i lovsångsgruppen. Också själavårdare finns på plats.
Merete Virkkunen-Reinikainen har varit med sedan 1980-talet som frivillig.
– Jag har upplevt det som så fint att människor kunnat överlämna svårigheter i Guds händer, vad än det varit.
Michael Mattlin är också frivillig sedan många år.
– För mig har det här känts viktigt när jag upptäckt att det har en funktion, att det händer saker. Jag hör om bönesvar och har själv upplevt att jag fått bönesvar.
En trygghet i vardagen
Paula och hennes son Oliver, som nu är i tjugoårsåldern, har besökt ”Förbön och tack” under många år. Ibland mer sporadiskt på grund av studier och utlandsvistelse.
– Min man, Olivers pappa, blev sjuk och dog i cancer när Oliver var sex år.
Det var under sjukdomstiden Paula började gå i förbönsgudstjänsten, och fortsatte gå.
– Jag sökte Guds ledning som ensamförälder. Även om man kan be hemma är det viktigt att dela, säger hon.
– Det är en varm och trygg stämning här. Det känns som att det här är något som förankrar oss, en kontinuitet i vardagen och i en föränderlig värld, säger Oliver.
