Våga fråga

SVAR: Bland judarna fanns det vid vår tideräknings början en klar uppdelning: hebreiska-talande judar som höll fast vid sina gamla traditioner och sitt semitiska språk (i praktiken arameiska) och hellenistiska judar som var mera öppna för det grekiska språket och grekisk kultur. I Jerusalem fanns det av båda slagen.

Under judarnas tre stora årliga högtider – påsk, pingst och lövhyddohögtid – översvämmades staden av hellenistiska judar från hela romerska riket (Apg 2: 9–11 ger en lista med cirka 15 olika språk och ortnamn).

Det dröjde inte länge efter pingstundret med de många omvändelserna förrän rivaliteten mellan hebreiska och hellenistiska judar i den kristna församlingen blossade upp. De hellenistiska upplevde sig förfördelade vid den dagliga matdistributionen (Apg 6). Apostlarna valde då sju män, som troligen alla var hellenistiska, för att lösa problemet. En av de sju var Stefanus som blev mördad för sitt Kristus-vittnesbörds skull (Apg 7). Förföljelser av kristna utbröt och drabbade särskilt hellenisterna. De färdades omkring och vittnade om Jesus. Apg 11 berättar att några av dem började predika för icke-judar och det blev starten på hednamissionen. Den tidigare förföljaren Paulus drogs med och han blev hedningarnas apostel genom sina resor.

Den stora sorgen för Paulus var att hans egna landsmän inte ville ta emot Jesus som sin Frälsare (Rom 9:1–3), medan många hedningar gjorde det. Det judiska ledarskapet hade från början ställt sig mycket avvisande till Jesus och hans lärjungar. Där finns säkert en avgörande orsak till den ringa framgången bland judarna. Tre hundra år senare hade kristendomen blivit en maktfaktor i riket och då började kyrkan behandla judar illa. Ännu en förklaring till att många av dem inte såg positivt på det kristna budskapet.

STIG-OLOF FERNSTRÖM är pensionerad präst och svarar på läsarfrågor om Bibeln.