För några år sedan gick frilansskribenten Giséla Linde från Mariehamn kursen Livsstegen – 12 steg till inre hälsa. Det är ett format som bygger på tolvstegsrörelsen men kan tillämpas på alla livssituationer.
– Vi kände inte varandra från början, och möttes i en jämbördig cirkel. Varje träff hade ett eget tema, som maktlöshet, försoning eller överlämnande. Det låter som så stora ord att det kan kännas främmande att bara hugga tag i dem. De känns kanske inte ens aktuella för en själv. Men när associationerna sätter igång finns det något där.
Livsstegen blev en kraftfull livsinventering.
– Varje gång berättar någon sin livsberättelse, och där fanns ju verkligen tunga grejer. Det blev så tydligt hur lite vi pratar om vår sårbarhet, hur vi inte ser att alla kämpar med sitt, allt från trauman från barndomen till tuffa relationer till känslan av att inte räcka till. Det bara syns inte på utsidan. Det väckte nästan en vördnad hos mig: Vilken livskraft vi har, vad vi sliter, vad vi orkar!
För henne själv var den stora insikten att det är möjligt att våga dela svåra saker.
– Jag tänkte att om jag tycker så mycket om de här människorna just för att de vågar dela med sig av det som är fult och jobbigt, då måste ju samma naturlag gälla också mig. De andra kommer att tycka om mig också om jag berättar sådant som är fult och jobbigt.
Vi lyssnade verkligen
En sak som hon gillade med formatet är att det är förbjudet att kommentera andras berättelser, det vill säga komma med goda råd eller dela med sig av egna liknande upplevelser.
– Det ledde till att vi verkligen lyssnade på varandra. Man skulle bara säga vad man själv hade på hjärtat. Det blev också väldigt tryggt, för då kunde ingen ha åsikter om det vi sa.
I Livsstegen tänker man sig att det finns en högre makt. Betydde kursen något för din egen Gudsrelation?
– Jag har haft ett lite knöligt förhållande till kyrkan. Ändå har jag på något sätt hamnat där igen och igen, till en början i mer ordlösa och lättillgängliga sammanhang, som retreater – jag älskar tystnad – eller pilgrimsvandringar. Livsstegen var en del av det.
– Nu håller jag på att utbilda mig till diakon.
Hon har allt mer känt att kyrkan är en vänlig plats där människor möter människor och där det är tillåtet att vara mjuk och sårbar.
– Jag vill vara på en sådan plats. Jag vill bidra till en sådan plats – för vi är alla både starka och svaga.
Hon tycker det är intressant att människor så ofta kopplar kyrkan till synd och stränghet.
– Min egen upplevelse är att blicken – eller nåden – är mycket mjukare och mer generös i kyrkan än i världen utanför. Den är mjukare än både min självkritik och andra människors tyckande.
Hon känner att det är det vi behöver just nu.
– Ju galnare saker som händer i världen, desto mer tänker jag att jag vill vara på en plats där människors värde är konstant och där vi ska ta hand om varandra.
