Häromdagen pratade jag med en bekant som i högstadiet gjorde ett kort vikariat som modersmålslärare i min klass. Hon berättade att hon av sin föregångare uppmuntrats att göra ett lästest med mig, eftersom jag var så tyst i klassen.
Ett lästest! sa jag, utom mig av förvåning. Jag som läst flytande sedan jag var sex kunde inte i mina vildaste fantasier föreställa mig att min ungdoms paralyserande blyghet också påverkade lärarnas uppfattning om min läsförmåga.
Ändå vet jag att jag levt med de där bilderna i mitt eget huvud. Att blyg betyder trög, försiktig, tråkig, saknar humor. Blyg är lika med ointressant.
Jag började på allvar kämpa med min blyghet under mitt tidiga yrkesliv. Jag skaffade mig en journalistidentitet, och då vågade jag nästan vad som helst. Småningom förändrades mitt privatjag. Jag krossade ett skal och blev som jag alltid varit inuti, men sällan vågat vara utanpå: spontan, glad och öppen.
Fortfarande kommer bakslag. Känner jag mig hotad och osäker retirerar jag in i min gamla roll och blir tyst och tillbakadragen. Den som inte pratar drar inte blickarna till sig. Den som är tyst kan inte säga något fel.
Men jag är också glad över min blyghet. Den har lärt mig att observera. Jag är de stela leendenas och de bortvända blickarnas uttydare. Jag dras till dem som sträcker fram sina såriga hjärtan. Jag känner mig bekvämast när vi sitter på rad och jämför skador och ärr.
Ärren är våra liv. Visar jag mitt så visar du ditt. Okej?
