Jag har haft som vana att köpa en kylskåpsmagnet som minne från olika platser jag besöker. Sedan vi blev två under samma tak har vi fortsatt med traditionen, men inte helt utan komplikationer. Där jag tidigare kunde välja fritt efter eget tycke har jag nu tvingats kompromissa när det gäller stil och form.
Jag har funderat på olika lösningar på problemet. Ska vi köpa varsin magnet och riskera att kylskåpsdörren blir full dubbelt så fort? Eller ska vi försöka hitta en magnet som faller båda eller i värsta fall ingendera i smaken?
Under första resan gick det bra, efter mycket övervägande fann vi en enkel svartvit magnet som vi båda var nöjda med. Under andra resan gick det inte lika bra. Jag var missnöjd med valet och då bestämde vi oss för att välja varannan gång var.
Under den här sommarens resa var det inte jag som stod för valet och jag märkte hur nervositeten steg så fort vi kom in i souvenirbutiken. Min blick flackade utmed raderna av kylskåpsmagneter, den ena fulare än den andra. Jag försökte enträget dra honom vidare till en annan butik, men det var för sent. Han hade bestämt sig.
Så där sitter den nu på vår kylskåpsdörr, den fula magneten som sägs vara målad för hand. Medan jag betraktar den strömmar minnen från resan tillbaka. Värmen, skratten, utflykterna vi gjorde och den goda maten.
Och jag har ju vetat det hela tiden. Egentligen spelar det inte någon roll hur magneten ser ut, eller om vi överhuvudtaget köper någon. Det är minnena vi skapar tillsammans som betyder något.
