Jag minns alltid tårarna i farmors ögon när det åter var dags för vår familj att återvända till Åland efter en hel sommar i Vasa. Vi barn var fyllda till bredden med sommar. Vi hade lekt i skogen, lekt vid stranden, haft maskeradkalas och plättkalas. Vi hade ätit rökt abborre och grillat korv, badat bastu och haft lerkrig. Vi hade plockat blåbär och svamp, skurit bastukvastar, simmat och seglat, ritat och läst otaliga böcker lånade på Brändö bibliotek. Ögonen var mättade av strand, måsar, sand och den glittrande Kråkfjärden. Kvällarna hade blivit kyligare och mörkare. Jakob hade kastat den kalla stenen i vattnet och efter kvällssimningen värmde vi oss vid brasan. Fotogenlampan tändes om kvällarna. Vi hade haft en lång härlig sommar och var redo att återvända till skola och dagis, träffa alla vanliga lekkamrater igen. Det var som det skulle.
Farmor och farfar kanske också tyckte det skulle bli skönt med lite lugn och ro och mera utrymme igen, men jag minns att hon var ledsen. Hon sade att det skulle bli så tyst att man hörde spindlarna klättra på väggarna och vi visste att vi inte skulle ses förrän om en hel evighet när det blev jullov igen.
Jag antar att det var själva övergången från sommarliv till höstliv som var jobbig för henne. Jag känner igen mig och tänker på något annat som hon ofta sade, att det är märkligt att man är alla åldrar samtidigt eller att någonstans inne i den åldrande kroppen finns en alldeles ung flicka. Som barn tyckte jag det var märkligt att min gamla farmor hade en ung flicka inom sig.
Jag ser på mitt ansikte i badrumsspegeln att ringarna under ögonen har blivit mörkare, pigmentfläckarna har blivit fler, mina händer har blivit rynkigare. När hände detta? Var jag inte just 11-åringen som hoppade från bastubryggan, eller 22-åringen som gifte sig, eller den 33-åriga nyblivna fyrabarnsmamman.
Hösten är en tid för uppbrott och avsked. Nu står jag själv med en klump i halsen när äldsta dottern packar ihop alla sina pinaler och drar iväg till studiestaden i Sverige. Har hon det bra? Hur mår hon egentligen? Kommer pengarna att räcka?
Den här hösten skall dessutom den nästäldsta dottern och barnbarnet flytta hemifrån. Det är absolut så det skall vara, men det gör inte mindre ont för det. Vi skriver långa listor, inventerar förråden, vad behöver köpas nytt? Vad hittar vi på loppisar? De flyttar inte långt bort och jag är glad över att de hittat en fin lägenhet med världens finaste hyresvärd, men tyst och tomt kommer det att bli, liksom färre legobitar, dockor, traktorer och smulor på köksgolvet. Jag torkar ögonen och sväljer klumpen i halsen och så börjar jag bläddra i höstens kurskataloger.
