Jag brukade vara skeptiskt till att använda GPS för att hitta fram. Det kändes lite fusk att ha den där pricken som berättade var jag fanns på kartan. Sånt blir man ju lat av, tänkte jag. Vad händer sedan när apparaten tappar kontakten eller strömmen tar slut? Eller om programmet har en löjlig uppfattning om vilken väg som är den bästa?
Det har kanske med någon slags stolthet att göra. Inte behöver jag någon som berättar hurudana val jag ska göra. Tacka vet jag en riktig karta, med höjdkurvor, stenar, åkrar och byggnader. Där kan jag åtminstone själv bedöma var jag befinner mig. (Det märks kanske att jag är uppvuxen i en släkt med orienterare.)
Med GPS försvinner ju allt nöje i att planera en resa, kolla upp rutten, vägar och nummer, följa skyltar och improvisera när du missat en sväng och kört fel.
Eller, nja, det där sista var väl kanske aldrig speciellt roligt.
En karta är bra så länge du vet var du är och följer den planerade vägen. Men när något går fel och du tappar bort riktningen kan det vara svårt att få fäste igen.
Då skulle det ändå vara ganska trevlig med en sådan där GPS-prick som berättar var du är, vart du är på väg och vilken väg som är den bästa. (Varning för gropar och undantagsrutter, det kommer några vägarbeten under den här resans gång.)
Jag har kommit fram till att det är helt okej att inte alltid hitta vägen själv. Skulle GPS:en någon gång tappa kontakten har jag märkt att det hjälper att sakta ner lite och vänta in signalen. För den finns nog där.
