Skam, vilken revansch! I tusentals år har du legat som ett illamående i våra kroppar. Du har fått oss att leva begränsat och halvt. Du har färgat vår självbild och styrt våra beslut på ett oförsvarbart sätt. Du är en gas. Osynlig och stinkande. Skulden är tydligare. Den finns mellan människor. En gör fel och den andra har ont. Förlåtet städar upp och klistrar ihop det som gick sönder. Synden liknar skulden men den inbegriper också Gud och existensen. Vissa listar synder och tror att de går fria om de varken dansar eller dricker. Andra vet att varje inköpt plastpåse är en synd som sätter spår. Förlåt funkar inte mot skapelsen. Förändring är den enda ursäkten som gäller.
Men skammen, den är knepig. Det handlar inte om vad du gör utan om vad du är. Vem du är. Mycket skam finns i det som är oss givet. Familj, begåvning, utseende, temperament, hälsa … Ännu mer skam finns det kring vad vi gör av det. I prestationssamhället har någon viskat i skuggorna om att allt går om man bara vill. Om det inte går så vill man tydligen inte tillräckligt. Att vara en person utan driv, det är att vara en nobody. Inget är så skämmigt som att inte vara någon. Det är mycket värre än att inte göra något. Skammens innersta kärna är tom. Där finns inget av värde. Är man sin skam är man värdelös.
Men nu är skammen plötsligt på allas läppar. Inte som ett ord utan som en färg. Noora-rött på tunnare eller fylligare munnar signalerar att vi har fått nog. Nog med böjda ryggar och böjda liv. Nog med förtryck och förföljelser. Nog av mobbare har vi haft redan länge men nu orkar vi inte heller med dem som låtsas att de varken ser eller hör. Fegisarna som gömmer sig i gruppen och möjliggör fortsättningen. Sällan skäms kollektivet tillräckligt men de som låter kontinuerliga kränkningar pågå får stå i skamvrån hela livet.
Skammen var ändå min ingång till kyrkan. Där, på mina religiösa breddgrader, fanns inte några syndakataolger och troende både dansade och drack. Det var frisk luft i medeltida stenkyrkor och Jesus var allas vän. Men han var särskilt bundis och bästis med dem som led av psykisk ohälsa, fattigdom, sjukdomar och utanförskap. Han drog dem ur diket, rätade på deras ryggar och talade om allt med sitt rätta namn. Han tittade dem i ögonen och gav dem skammens förlåtelse och nytt liv.
Han tittade också mig i ögonen och såg varken tandställning eller höften som vägrade en kvinnlig form. Den misslyckade permanenten och de ängsliga Gul & Blå jeansen var inte heller lika med mitt värde som människa. För kanske första gången någonsin så räckte det mer än väl att bara vara jag och när dagen kom för den första nattvarden vände han sitt ansikte till mig och målade mina spända läppar i rött. Han räckte mig sedan bägaren och sa: ”Skäms inte för att du är människa Maria, var stolt!” Och inne i mig öppnade sig valv bakom valv oändligt.
