Jag kom hem från meditationsreträtten på Snoan som en annan människa. Trots många år i församlingens barn- och ungdomsverksamhet, teologistudier i Åbo och en period inom den karismatiska väckelsen hade jag aldrig upplevt Guds närvaro och kraft så stark och konkret som de där tysta dagarna på meditationskudden med tillbedjan, tidebön och mässa. Och det var inget som gick över när jag kom hem till vardagen. Jag hade blivit påmind om det jag någonstans alltid vetat. Den heliga närvaron.
Jag cirkulerar i Guds blodomlopp och Gud i mitt. I varje andetag. I varje pulsslag. Rätt snabbt insåg jag ändå att det här skall man inte prata för högt om. Eller snarare: det gick inte att förklara eller sätta ord på. Det jag hade fått var bortom orden. Så jag teg och begrundade, men gick alla dagar med ett inåtvänt leende som ett hemligt havandeskap. Kristus lever i mig. Jag bär Kristus ut i världen samtidigt som Kristus bär mig.
Givetvis kommer det ökenperioder, då gruset knastrar mellan käkarna och det är långt mellan oasernas källflöden. Det har också funnits stunder av svartaste förtvivlan och mörker. Stunder då jag just och just i takt med andningen orkat be Jesusbönen i dess kortaste form: Herre förbarma dej!
En sådan dag satt jag i Åbo domkyrka och grät: Låt mig behålla barnet, Gode Gud låt mig behålla barnet! Jag förlorade barnet och det är svårt att dela sorgen med andra när nästan ingen annan hade vetat. Flera månader gick jag ensam med min hemliga sorg.
På söndag firar vi Marie bebådelsedag. Hon den unga, utsatta blev utvald till ett stort och svårt uppdrag. Jag häpnas varje gång jag läser texten över hennes mod, hennes tillit. Som ogift och gravid kunde hon ha straffats med döden, så sker ännu i dag i vissa kulturer. Men jag häpnas också över Josef, över hans mod och tillit. Han måtte ha älskat henne mycket, eller gjorde han bara sin plikt? Vad tänkte han i sina mörkaste stunder?
Det finns många människor som går med en mer eller mindre hemlig sorg över barnlöshet. Jag har vänner som berättat att den sorgen helt förlamat dem i många år. Varje barnvagn på stan, varje gravidmage är som ett hån, ett slag i ansiktet. Livet blev inte som man tänkt sig. Man hittade aldrig en partner, det lyckades aldrig med en befruktning, adoptionsprocessen blev för lång. Sen finns det andra som blir gravida utan att vilja ha ett barn. De finns de som aktivt väljer bort barn ur sin familjebildning. Livet är svårt. Så är det. Det finns inga enkla svar eller lösningar. Men jag sträcker ut handen för att försöka nudda Marias blåa mantelfåll. Blått, den heliga tillitens färg.
