Ett ”ofinländskt” dopkalas

16.03.2017
INKAST. "Det var något i den här obesvärade inställningen till klockslag som jag kände att vår kultur skulle behöva en dos av."

Föreställ dig att du träffar en bekant på gatan, och när ni har hört er för om hur det står till nämner du att du ska gå på ett dop på lördag. Vilken respons förväntar du dig? Jag tror att de flesta av oss räknar med en milt intresserad kommentar. Jaså? Vem har fått barn? När jag senast befann mig i den här situationen var jag således alldeles oförberedd på reaktionen hos vännen jag hade stött ihop med. Han lyste upp, grep mig i armen och ropade:

Får jag följa med? Snälla snälla, låt mig komma med!

Tanken på att gate-crasha ett dopkalas hos obekanta människor är nog väldigt ofinländsk. Men så var det också fråga om ett dop i en nigeriansk familj. Och vännen som jag råkade berätta om dopet för kommer också från Afrika, fast från en helt annan del av kontinenten. Det var i alla fall i det ögonblicket, då jag lätt förvirrat svarade att jag väl nog-säkert-kanske kunde fråga barnets föräldrar om det var okej att komma med, som jag började ana att den här dopfesten inte skulle likna någon annan som jag hade varit med om.

Och det stämde. Det var ett underbart dop som gav många aha-upplevelser.

Tio minuter före utsatt tid var det bara en handfull infödda finländare, däribland de blivande faddrarna min man och jag, som satt i bänkarna. När dopet sedan började fortsatte gäster att droppa in i en jämn ström, och ännu när vi steg ut på katolska kyrkans trappa anlände gäster i bilar. Ingen tyckte att det var något märkligt med det, och inte störde det den vackra dopceremonin, där vi rörde oss från kyrkdörren fram till koret.

Det var något i den här obesvärade inställningen till klockslag som jag kände att vår kultur skulle behöva en dos av. Vi som behandlar tiden som något att kämpa med, och aldrig ifrågasätter Tidens auktoritet.

Själva dopkalaset var en stor, glad fest där landsmän och andra vänner sammanstrålade. Det serverades alla de rätter som hör till på en fest i den del av Biafra som dopfamiljen kommer från och drycker av alla slag. En diskjockey spelade musik på hög nivå, en konferencier gick runt med mikrofonen och pratade med alla i salen och tiotals barn sprang runt, runt under glada rop.

Och talen! Representanter för organisationer som samlar nigerianer från olika regioner höll först sina tal, och efter dem höll en stor del av de andra tal. Många av talen hölls på igbo, men så mycket fick jag reda på att de utmynnade i välsignelser över barnet, hans familj, hans folk och Finlands folk. Musiken dånade, gäster upphörde aldrig att anlända, det åts och dracks och hojtades medan folk höll tal – och jag har aldrig varit på ett så innerligt religiöst dop. Det var ett dopkalas där alla var välkomna att dela glädjen och välsignelsen.

När vi bröt upp efter fem timmar sa vår gudsons far besviket: Ska ni gå redan? Jag tänkte hålla tal sedan när gästerna har kommit!

Monica Vikström-Jokela

Personligt. Då hon fick sitt drömjobb tackade hon ja – sen blev hon diagnosticerad med cancer och sa upp sig. Plötsligt kände hon sig också väldigt ensam. Elin Nylund tror inte så mycket på att göra upp en tioårsplan för livet, men hon vet att det alltid blir kväll, hur tung dagen än varit. Det är en tröst. Kanske till och med nåd. 11.7.2025 kl. 13:41

israel. Under krigen i Israel har israelerna ofta vänt sig till sin Gud och till sina religiöst judiska traditioner, visar forskare. Så är det också nu, när kriget har utvidgat sig från Gaza till Iran. 2.7.2025 kl. 18:25

Konst. Susanna Sinivirta förlorade sitt barn. Sjutton år senare började hon måla kvinnor utan armar. – För mig är sorgens färg en silvrig nyans av grått. 23.6.2025 kl. 13:02

FETMA. En gynekolog diskuterar hennes fetma medan han undersöker henne. Bantningskurer. Skam. Varuhus som nästan aldrig har kläder i hennes storlek. Raisa Omaheimo skrev en bok om det som nästan är förbjudet: att vara fet. 10.6.2025 kl. 10:19

METODISTKYRKAN. Efter pensioneringen från Ekumeniska rådet blir Mayvor Wärn-Rancken ledare i den finskspråkiga metodistkyrkan. 16.6.2025 kl. 09:54

SAMKÖNAD VIGSEL. Biskoparna fick tack för sin vägledning och sin "medmänsklighet och sitt bejakande av kärleken mellan människor". 10.6.2025 kl. 14:31

PINGSTKONFERENS. Stefan Sigfrids är pingstpastor i fjärde generation. Förra veckan var han programchef för Världspingstkonferensen med över 6 000 deltagare i Helsingfors. 10.6.2025 kl. 10:35

BORGÅ STIFT. I Borgå domkyrka vigdes på söndagen fyra personer till tjänst i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. 9.6.2025 kl. 19:43

SAMKÖNAD VIGSEL. Finlandssvenska laestadianer och evangeliska skrev på protestuppropet. Folkmissionen driver utvecklingen. 9.6.2025 kl. 14:00

Personligt. Då hon fick sitt drömjobb tackade hon ja – sen blev hon diagnosticerad med cancer och sa upp sig. Plötsligt kände hon sig väldigt ensam. Elin Nylund tror inte så mycket på att göra upp en tioårsplan för livet, men hon vet att det alltid blir kväll, hur tung dagen än varit. Det är en tröst. Kanske till och med nåd. 11.7.2025 kl. 12:54

KORSHOLMS SVENSKA FÖRSAMLING. Kyrkoherde Mats Björklund var den enda sökande till kaplanstjänsten i Korsholms svenska församling. 6.6.2025 kl. 13:58

musik. Som barn ritade operasångerskan Monica Groop i psalmboken medan mamman Astrid Riska spelade orgel i Berghälls kyrka. – Hon har varit min lärare och min Alma mater. Jag har henne att tacka för hela min karriär. 5.6.2025 kl. 19:46

SAMKÖNAD VIGSEL. Biskopsmötet ger nu i praktiken grönt ljus för samkönade vigslar i kyrkan – trots att kyrkomötet säger nej. Bara åtta av tio biskopar står bakom den "pastorala anvisningen" om saken. 5.6.2025 kl. 11:18

pingstkyrkan. Världspingstkonferensen med 6 000 gäster från 97 länder möts i Helsingfors under pingstveckan. 4.6.2025 kl. 14:36

FÖRSAMLINGSLIV. Då Pedersöre församlings manskör samlas till övning pratar de väder, vind och världsförbättring över laxsmörgåsen i pausen. Men då de sjunger är det allvar. – Det är inte alltid så lätt för karlar att prata om tro, men sjunga går bra, säger Henrik Östman. 2.6.2025 kl. 16:37

nykarleby. Håkan Ahlnäs har alltid varit aktiv i både kyrkliga och kulturella sammanhang. Enligt honom är kyrkans viktigaste uppdrag enkelt – att motverka ensamhet. 28.1.2025 kl. 10:25

Personligt. År 1995 i ett kaotiskt, nyfött Ryssland. En tioårig pojke i alltför stora kläder ser en grupp människor samlas på andra sidan gatan. De ska resa en kyrkspira. Pojken har aldrig hört talas om Gud. En man får syn på honom, går fram till honom och räcker honom en handske. Vill han hjälpa till? – Kyrkan räddade mig. Utan den skulle jag vara kriminell – eller död, säger Andrey Heikkilä, Svenskfinlands nyaste präst. 21.1.2025 kl. 14:00

flyktingar. 25-åriga Petra Gripenberg har precis åkt till den grekiska ön Lesvos. Där ska hon hjälpa traumatiserade flyktingar att berätta om det de varit med om. 17.1.2025 kl. 10:55

Kolumn. Pensionen närmar sig, det är dags att ta en titt i backspegeln och fundera över hur samfälligheten förändrats ur ett språkligt perspektiv. Det var en utmaning för mig att 2002 börja jobba som samfällighetens translator. Övergången från näringslivet till den offentliga sektorn och kyrkans trygga famn bjöd på oväntade överraskningar och mina barn frågade om jag nu skulle få en egen ”tjänstekaftan”. 23.1.2025 kl. 10:54

film. – Jag har inga principer jag skulle kunna döda för, men många jag är beredd att dö för. Det handlar om att välja fred och kärlek, även i en polariserad värld, säger Ville Virtanen, aktuell med filmen Aldrig ensam. 20.1.2025 kl. 18:02