Det är många som går omkring med en känsla av att världen ter sig väldigt mörk just nu.
Krigshärdar har det alltid funnits. Ändå rör den våldsvåg som terrororganisationen Isis har satt igång vid något som kränker människovärdet i grunden. Det hat som systematiskt utsätter oskyldiga för det värsta av det värsta, som utplånar historia genom att förstöra minnen som inte går att återfå. Det vanvettigt meningslösa och utstuderat grymma. Skuggorna skrämmer, kanske allra mest därför att de avslöjar att sådan, just sådan, kan människan också vara.
Du och jag.
Maktskiftet på presidentposten i USA reser stora frågetecken. Redan de första spåren av den nya presidentens agerande förskräcker. Bland annat har han stängt den webbsida som upplyser om Vita husets främjande av jämlikhet på alla plan för funktionshindrade. Enskilda handlingar kastar långa skuggor över den tillit som borde finnas till en av världens mäktigaste ledare. Så lite det krävs för att släcka hopp.
Ja, men också för att tända det.
Var ska man söka hoppet? För snart sjuttio år sedan satte schweitzaren Roger Schutz igång en ekumenisk rörelse, som sedan dess har rullat över hela världen. Senare skulle han, Taizékommunitetens grundare, kallas broder Roger.
Den stillsamma eld han tände, i Taizérörelsens karakteristiska andaktsliv, sånger och gränsöverskridande gemenskap, har lockat tusentals och åter tusentals unga vuxna att ta den till sig, inte bara som en kick för ett par veckor om året, utan som en livshållning och ett andligt arbete som de bär med sig till sina respektive länder. För ett par veckor sedan hölls rörelsens årsmöte i Lettland, ett land vars historia är sargad och konfliktfylld, inte minst för den lokala kyrkans del.
Bön kan hela. Bön kan förvandla. Bön kan också förena.
Vid samlingarna lästes broder Alois, som leder kommuniteten sedan 2005, Att tillsammans öppna hoppets vägar. Det är inte bara en vacker tanke, det är en viktig sådan. En mänsklighet som tappar både hopp och tilltro till möjligheten att arbeta tillsammans slungas in i mörkret. Där är bön i all sin stillsamhet en långsamt verkande motståndsrörelse.
För hoppets låga kan bäras vidare, också där döden kommer emot. Taizés grundare höggs ihjäl av en sjukdomsdrabbad kvinna under en gudstjänst.
Lågan, däremot, dog inte. Förmågan att bära hopp tillhör oss alla. Och rätten att hoppas har var och en kvar. Hur mörkt det än blir.
