I en glasburk på lägenhetens varmaste plats (ovanpå kylskåpet) ligger en blandning av rågmjöl och vatten och förväntas samspela med mikroorganismer på ett önskvärt sätt. Låt mig presentera mitt nya husdjur: En surdegsrot. Den är inte så gosvänlig, men den lever och behöver skötas om.
Jag har pjoskat med den, luktat på den, blandat om den och matat den med mera mjöl och vatten enligt konstens alla regler, allt medan jag tänkt på surdegens traditioner.
Jag har tänkt på surdegen som en symbol för saker som man väntat för länge med att ta itu med och på att det är här som all bakning har sitt ursprung och försökt känna mig lite mer som en medvandrare i ett långt och traditionsrikt led än som en nyligen bakningsfrälst hipster.
Men trots mina ömma omsorger är rågmjölsgröten i burken inte så energiskt bubblande som den borde vara.
I Matteusevangeliets trettonde kapitel kan vi läsa om hur Jesus förklarar himmelriket med en metafor som plötsligt kommer väldigt nära: ”Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.”
Nu har jag hällt ut hälften av burkens innehåll och fyllt på med rågmjöl och kokt, avsvalnat vatten (garanterat klorfritt). Snälla surdeg: Gör vad du ska, bubbla igång och ge mig en himmelsk metafor i mitt eget kök.
