Jag tycker det finns någonting otroligt befriande och lockande i vårens sysslor. Visst harmar det att mycket som kunde ha gjorts redan i höstas blev ogjort då. Men våren ger ju oss en ny chans att rätta till det. Vissa saker blir tydligen gjorda först då vi inte längre har något alternativ.
Pingsten är också Andens högtid. Lärjungarna var både bokstavligt och bildligt instängda i sin rädsla. De kände sig förvirrade och övergivna utan Jesus vid sin sida. Då sveper Anden in som en vårvind, vädrar ut den unkna stillastående handlingsförlamningen, och lockar lärjungarna ut i friheten.
Det kunde kännas lockande att stanna där, i ett idealiserande av den frihet vi kan få uppleva i Guds hand. Men friheten kan också kännas farlig. Det är tryggare att stanna inne i det stängda rummet än att tränga ut i ljuset, kylan och ovissheten. Det vet varje nyfödd baby.
Vi drömmer oss lätt tillbaka till ett förlorat paradis, till en tid då allt, åtminstone i minnets förskönande ljus, tedde sig enklare, bättre och tryggare. Som kristna och som kyrka får vi ständigt kämpa mot frestelsen att stänga in oss i våra kristna kretsar, att skapa ett slags bunkerkristendom, där allt som förändras, och alla som tänker annorlunda känns som ett hot och en fara. Frestelsen är desto påtagligare i dag, eftersom det också finns krafter i samhället som i neutralitetens och den nyktra objektivitetens namn vill tränga undan allt vad religion heter från det offentliga rummet. Är det då inte tryggare att skapa våra egna kretsar; kristna idrottsföreningar, kristna skolor, kristna första maj-marscher och så vidare?
Nej. Eller jo, det kanske är tryggare, men trygghet är inte det enda som kristen tro handlar om, hur viktig tryggheten än är. Kristen tro handlar om att ta emot Guds goda gåvor och ge dem vidare till våra medmänniskor. Till Guds goda gåvor hör befrielsen från alla de krafter som bryter ned, förstör och skapar hopplöshet i våra liv och i vår värld. Den befrielsen kan växa sig starkare när vi samlas till gemensam gudstjänst och bön. Men om allting stannar där, blir luften i våra församlingar snart lika stillastående och instängd som i lärjungarnas gömställe. Det vi får av Gud, det är vi kallade att dela med andra i de vardagliga sammanhang där vi rör oss. Då kan vi medverka till att friheten och kärleken föds på nytt inte bara i våra egna liv, utan hos våra medmänniskor och i vår värld.
