Det är lätt att beskärma sig över hur människors tro kan spåra ur så fatalt att de tror sig få himmelsk belöning genom att ta livet av sig själva och andra. Men i samma veva skulle det vara hälsosamt att självkritiskt reflektera över hur de kristna har sett på martyrer – och framför allt hur man ser på dem i dag.
Martyrskapet är en del av berättelsen om de första kristna, urkyrkan och romarriket. Förföljelserna inlemmades och blev en del av kristendomens narrativ om sig själv. I Egypten, bland kopterna, blev den massiva förföljelse, tortyr och folkmord som ägde rum under kejsar Diocletanus år 284 rentav deras ”ground zero”. Därifrån börjar den koptiska tideräkningen, med åren A.M. – Anno Martyrum.
Det som sker i dag på traditionella kristna områden i Syrien och Irak är inget mindre än ett folkmord. Förföljelserna är inte kejserligt sanktionerade, och i många fall handlar de säkert minst lika mycket om okontrollerat och besinningslöst våld som en medveten plan att rensa ut de otrogna.
Inte desto mindre sker de, och även om de kristna kyrkorna utanför områdena har reagerat – också världens största kristna samfund, det katolska – så är tanken på hur eftervärlden en dag ska se på de kristna kyrkornas agerande också en rätt plågsam sådan att dröja vid.
Vad kunde vi göra mer? Finns det lägen där de kristna utanför våldshärdarna frimodigare borde ha fört de kristnas talan? Trots de hastigt efterföljande förebråelserna om att det visst är många andra som också lider.
Och så är det, naturligvis är det så. Men ändå: det finns också många kristna som lider enkom för att de är kristna.
Det fulaste vittnesbördet eftervärlden kan ge är däremot det som handlar om att se, men att förandliga och glorifiera det fruktansvärda lidande som händer alldeles riktiga, livs levande människor år 2016. Vi har inget behov av en Diocletanus II. Det stärker inte vår tro. Det stärker inte deras som lider heller. Det som händer är brutalt och kort och gott detta: de torteras och dör.
Därför är det skäl att rensa i de egna berättelserna i kyrkor och bönehus. Att storvulet tala om hur fantastiskt tron växer under det svåra lidandet och blodsutgjutelserna är bara äcklande, när blodet som flyter inte är ens eget utan någon annans, långt borta. Genom historien har kyrkan fått skämmas och lida för berättelsen om sig själv sådan hon en gång var, av det hon gjorde eller lät bli att göra.
Låt det inte hända igen.
