Språkläraren Kalle Anka

Jag är inte den enda som har tänkt på språket. Finska institutionen vid Helsingfors universitet förärade Aku Ankka med språkpriset Vuoden Kielihelmi 2001. Institutionen ville ge en eloge till den finska redaktionen för att den under årens lopp exemplariskt och kreativt har utvecklat barnens och ungdomarnas språksinne. Jag känner inte till om den svenska Kalle har fått pris för expressivt språk.

Vad är Ankans hemlighet? Hur lyckas den bli språklärare? FD Lari Kotilainen hävdar att det beror på Ankans svåra språk. Då Tobias stöter på ett ord som han inte förstår slänger han inte tidningen ifrån sig utan fortsätter att läsa och försöker genom bilderna och sammanhanget lista ut vad Ankan menar. Och som biprodukt lär han sig ett nytt ord utan att ens märka det.

Kotilainen säger med glimten i ögat att eftersom skolboksförfattarna in i det sista försöker undvika svåra ord i sina texter lär sig barnen bättre finska genom att läsa Aku Ankka än genom att läsa skolböcker.

Jag har utbildats till finsklärare. Varför kom jag aldrig på att använda Aku Ankka i min undervisning? Tänk vilket hjälpmedel mina elever på 1960- och 70-talet skulle ha fått!

Men det är inte bara Ankan som gäller. Vi har också ett annat projekt med Tobias. I sin ryggsäck har han en bok. Jag har lovat en euro för varje bok som han läser från pärm till pärm för mig. Den här gången handlar boken om monstret Pöykäri som krympte ihop vid solnedgången.

Vi sitter i soffhörnet och förstaklassisten läser långsamt. Fingret följer raden. Han är mycket motiverad, för han matar sin spargris regelbundet och söker febrilt efter sätt att förtjäna en slant. Om en euro hjälper honom att öva läsning så betalar jag gärna. Jag kommer så väl ihåg mig själv som sjuåring i Topeliusskolan. Boken hade blåa pärmar och hette Vi på Solgård. Jag fick angst redan på de första sidorna: MOR, MOR ROR, O, O, ORM. Det gick förskräckligt långsamt. Då föräldrarna var inbjudna till skolan och satt längst bak i klassen kunde jag inte svara på en enda fråga. Jag bara sög på min fläta.”Inget ljushuvud, vår dotter”, suckade mamma.

”En farbror i Pakistan sa att han fick ett tredje öga när han lärde sig läsa”, berättar jag för Tobias. ”På riktigt?” sa han och grinade.