Finland saknas. Gensvaret i salongen sträcker sig från förbluffelse till direkt ilska. Hur kan filmskaparna vara så historielösa, undrar vi indignerat.
Samtidigt är inte vi de enda som inte syns – filmen har kritiserats för att inte visa en enda rasifierad person. Den gamla kolonialmaktens gatubild var inte så där vitkindad år 1912 och ”women of color” var de facto mycket aktiva i den brittiska kampen för kvinnors rösträtt. En av dem var indisk-brittiska Sophia Duleep Singh vars biografi berättar om skattevägran, avancerat försvar i rättegångar, medelinsamlingar och upprepade brev till Winston Churchill om polisens övervåld mot suffragetterna. Trots detta – inte en skymt av Singh i filmen.
Alla kamper har sina blinda fläckar. Det gäller feminismen, men också kyrkan. Vem är osynlig i vår kamp?
Ärkebiskopen har bett om ursäkt för behandlingen av homosexuella. Vi har dövpräster. Vi ska göra en barnkonsekvensanalys för precis varje beslut. Det är bra, men när kommer djurrättsanalysen? Varför tycker utländska kristna gästarbetare att våra gudstjänster ”bara är för de rika i fina kläder”? När ska transpersoner få känna att kyrkan är också deras ”safe-space”?
Herre, öppna våra ögon.
Liisa Mendelin
