Den skuggades av komikern André Wickströms tweet med udden mot Timo Soini, där komikern uttryckte förhoppningen att Jesus dyker upp och tar livet av alla deltagande. Det var en trist, osmaklig plump av en annars fiffig underhållningsartist. Förhoppningsvis. Tar man den på allvar är tweeten rena hatretoriken.
Vid sidan av detta har spalterna fyllts av samma diskussion som i fjol, när bönefrukosten ordnades för första gången. Den slutna tillställningen där deltagarna betalar 120 euro för program, frukost och arrangemangen väcker ont blod. Dels för att deltagarna tillhör en elit, dels på grund av prislappen och de fina yttre ramarna. Och slutligen för att det hela handlar om religion, tro, bön och beslutsfattare.
Det är inte oproblematiskt att människor i höga samhälleliga positioner samlas bakom dörrar som förses med lappen ”Yksityistilaisuus”. Samtidigt måste man ärligt fråga: Vad är alternativet? Har offentlighetsprincipen tillträde också till beslutsfattarens bönesuckar? (Vilka godbitar att citera i kvällstidningen!) Eller är det så att beslutsfattare inte har rätt att be? Alternativt: Att de inte har rätt att samlas för göra det tillsammans med andra beslutsfattare i alla fall? I så fall snävas gränserna åt såväl för deras privata religionsfrihet som för deras församlingsfrihet. Det strider inte bara mot Finlands grundlag utan också mot de allmänna mänskliga rättigheterna. Och vilka gemensamma intressen eller övertygelser är det okej för beslutsfattare att förena sig kring privat? Riksdagen har intresseklubbar med allt från idrott eller motorsport till kvinnonätverk på agendan. Ändå är det uppenbart att riksdagens bibel- och bönegrupp drar blickarna till sig. Kombinationen av tro, offentlighet och makt är brännhett stoff. Så också nu.
Att samlingen har en amerikansk förlaga har irriterat många, även om arrangören Antero Laukkanen (Kd) säger att den finländska varianten inte är en kopia av bönefrukosten i Washington. Konceptet har spridits över hela världen. Också den amerikanska samlingen har kritiserats på hemmaplan. Det finns oundvikligen kopplingar till konservativa fundamentalistiska falanger. Men även Barack Obama har valt att delta i traditionen, trots att han också fått uppmaning att sluta.
Ironiskt nog är det en nordbo som är pappa till bönefrukostarna. Den norska immigranten, metodistpastorn Abraham Vereide samlade på 1930-talet beslutsfattare och affärsmän i Seattle. Han ville ge dem tid för bön utanför jobb och familj – men han hoppades också att deras tro skulle leda till en aktivare fattigdomsbekämpning i staden. Konceptet landade i Washington, där president Dwight Eisenhover övertog det på 1950-talet. Presidenten lär ska ha kallat Vita huset ”det ensammaste hus jag någonsin vistats i”. Gud gör ingen skillnad mellan stora och små bedjare. Men människor gör det ofrånkomligt. Vår nyfikenhet är både gränslös och hänsynslös. Därför är bönefrukosten så intressant för alla dem som blev utanför.
Och kanske så nödvändig för dem som deltog.
