Hans Rosling, svensk statistiker och professor i internationell hälsa, ilsknade till häromveckan i Danmarks teve. ”Europa är så pressat av flyktingströmmen …” inledde studiovärden. ”Vad sa du att Europa var?” undrade Rosling och läste lusen av reportern, som fick axla rollen av det självuppfyllda, oupplysta Europa. En gemenskap med sorgliga tendenser att predika om humanitära principer, som sviktar när de sätts på prov. Rosling konstaterar att de flyktingar som kommer nu är få, i förhållande till vad Europa egentligen skulle kunna ta emot.
Under veckoslutet anlände över 10 000 flyktingar bara till München. Tyskland har med Angela Merkel i spetsen rättmätigt uppfordrat resten av de europeiska välfärdsstaterna att dela bördan. Hur stor är den då? Och hur plötslig? Libanon, med en befolkning på 4,5 miljoner, har tagit emot över en miljon flyktingar sedan våldsamheterna i regionen började. Nej, Europa, flyktingkrisen börjar inte nu. Och det är inte du som tagit den största smällen.
Rosling anser att medierna är dåliga på fakta och sammanhang, men bra på att förmedla känsla. Det vi ser nu är en känslostorm, där den drunknade treåriga Alan Kurdi blev Bilden. Känslorna är goda. De påverkar politiken, och de kan bilda en vall mot hatretorik. Kyrkans ledare, från våra egna biskopar till påven, har föredömligt slagit vakt om det medmänskliga. Men affekt kan missbrukas, och tyvärr svalna. Och om den mobiliseras på felaktiga fakta finns det en risk att det slår tillbaka. Därför behövs nu bägge, känsla och förnuft.
Faktum är till exempel att det behövs stora, välorganiserade förläggningar som kan ta emot många på en gång. Faktum är att det behövs snabbare asylprocesser för att göra väntan kort och en nystart i Finland smidig. Faktum är att sållningen av asylsökande för tillfället egentligen sker vid flygens incheckningsdeskar, därför att bolagen på grund av sitt transportöransvar får höga straffavgifter om de flugit någon utan giltiga resehandlingar. Och krishärden i Mellanöstern finns kvar. De här frågorna kräver politik och maktutövning med ett gemensamt fokus som saknats hittills.
