Min pojkvän säger att det bor en liten pensionär i mig. Vad det nu sedan innebär. I alla fall gillar jag kläder av stadig bomull, bär basker under hösten och tar gärna ett kex till teet (kaffe dricker jag dock inte).
Att jag ger min omgivning pensionärsvibbar, min relativt unga ålder till trots, har jag absolut inget problem med. I mina ögon medför en högre ålder många avundsvärda ting. Ett självförtroende som tillåter att man inte längre oroar sig för vad andra tycker och tänker. En klokhet som inbjuder till engagerade samtal. Tid för resor, långa middagsbjudningar och andra roligheter. En fryntlig inställning till livet helt enkelt.
Men kanske är min pensionärsidyll ett luftslott? Ju längre jag jobbar med artikeln desto osäkrare blir jag. Är det verkligen så här jobbigt att bli gammal? Hur ska jag, som fortfarande har mina vänner i livet, som inte vaknar med värkande leder eller tvingas leva på en skral pension, veta? Det är omöjligt. Så i stället för att låtsas som om jag vet, gör jag något annat. Jag lyssnar, skriver och ger en röst åt dem som samhället så lätt prioriterar bort.
För inte heller jag kan föreställa mig en värre känsla än den att vara obehövd.
