Bilden av Svenska kyrkan som en i allt väsentligt efterkristen kyrka är populär i Finland. Den är populär i Sverige också, men den får hos oss en speciell funktion: något man kan peka på för att framhålla att läget trots allt inte är så illa i Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Denna hållning är inte bara självgod, den bygger på en grovt förvrängd bild av läget, både i Sverige och här.
Givetvis har Svenska kyrkan problem. De flesta som jobbar inom Svenska kyrkan tenderar peka på (parti)politiseringen av kyrkan och maktbalansen mellan anställda och förtroendevalda som på många platser tar sig absurda uttryck: kyrkoråd som ”köper ut” kyrkoherdar man inte trivs med eller motarbetar ungdomsverksamhet som blir ”för religiös”.
Men det finns ett annat, möjligen allvarligare, problem. Det är mycket vanligt att människor som arbetar i församlingar i Sverige talar om Svenska kyrkan som ”de”. Det finns ett massivt glapp mellan arbetet på gräsrotsnivå och kyrkan som centralorganisation, ett glapp som består av brist på kommunikation och misstro.
På gräsrotsnivå uppvisar Svenska kyrkan på många håll en anmärkningsvärd vitalitet i det som skall vara världens mest sekulariserade land. Kanske inte i form av stora folkskaror, men i form av ett kreativt sökande efter former att vara kyrka i ett samhälle där kartan inte längre stämmer med terrängen. Denna sida av Svenska kyrkan syns sällan i offentligheten: allt från arbete med invandrarungdomar och romska tiggare till grupper som fördjupar sig i teologi och lärjungaskap.
I Sverige finns ett ekumeniskt arbete på gräsrotsnivå som saknar motstycke någon annanstans i västvärlden. Här har församlingar i Finland mycket att lära sig av Svenska kyrkan.
På centralnivå, däremot, ger Svenska kyrkan onekligen ett något ängsligt intryck. Men också detta är något man ur finländskt perspektiv borde kunna visa lite förståelse för. Svenska kyrkan har av samhället den lever i utsatts för en behandling som varit betydligt hårdare – och orättvisare, Uppdrag Granskning är bara det senaste exemplet – än
Kyrkan i Finland som ännu lever med en hel del av sin forna status och auktoritet intakt. Kyrkan i Finland och i Sverige står i grunden inför samma utmaning: att ta sig från att vara en etablerad kyrkan med makt och inflytande till att hitta former för troget tjänande i en allt mer sekulariserad verklighet. Bilden av kyrkan på den vägen är inte alltid klädsam, men så lär oss evangeliet också att den yttre skepnaden sällan berättar hela sanningen
