Kärna och periferi

Vi verkar bli mer och mer angelägna om att lyfta fram kyrkans roll som kulturbärare, som representant för något bestående och tidlöst, som bevarare av kulturhistoriskt viktiga byggnader, och så vidare. Allt detta är gott och riktigt och är redan vart och ett för sig tillräckligt för att motivera åtminstone mig att glatt betala min kyrkoskatt. Men inget av det nämnda hör till kyrkans egentliga kärnuppdrag.

Kyrkans kärnuppdrag är att ”gå ut och göra alla folk till lärjungar”. Att sprida informationen om att en viss snickare från nuvarande norra Israel faktiskt tagit på sig det moraliska ansvaret för alla människors felsteg och tillkortakommanden. Inte bara i största allmänhet, utan inför den Gud som vi alla någon gång ska stå framför och göra upp med om hur vi levt våra liv.

Det är kyrkans egentliga syfte. Att verka för rättvisa, att berätta att alla människor är älskade och värdefulla, att påtala vårt ansvar för skapelsen och allt det andra är utan tvekan stort och viktigt. Men kärnan i kristendomen är Jesus och det faktum att han uppstått från de döda.

Jag undrar ibland om vi är så angelägna om att betona ”allt det andra” just därför att vi tycker den där kärnan i grund och botten är lite pinsam. Det är lite genant att säga att vi faktiskt håller en berättelse som är mer än tvåtusen år gammal för sann. Det är lite genant att den där berättelsen dessutom handlar om något så förnuftsvidrigt som att en död återuppstått. Det är lite genant att medge att själva kärnan i vår tro är något så otidsenligt som en enskild persons offerdöd. Det är lite genant att medge att vissa av de skrifter vi bygger vår tro på faktiskt går tillbaka till bronsåldern. Då är det betydligt mer salongsfähigt att profilera sig som traditionsbärare, bevarare av kulturarv och värnare av människovärdet. Han där Jesus sa ju dessutom en hel del som var lite kantigt, om vi ska vara riktigt ärliga.

Är vi så angelägna om att betona kyrkans – i sig oerhört viktiga – arbete för kultur, bildning, tradition, människovärde, social rättvisa med mera just därför att vi upplever själva kärnan som lite obekväm? Skäms vi egentligen för det innersta i vår tro och är därför mer intresserad av att prata om de yttre attributen?