”Jag är en syndare”

Det är nämligen inget kyrkopolitiskt slagträ Jorge Mario Bergoglio, alias påven Fransciskus, erbjuder. Den som vill förenkla det hela i termer av ”liberalt” eller ”konservativt” går grundligt vilse.

I stället bjuder intervjun en öppning ut ur just sådana trånga diken, som bara är exempel på att tron har slammat igen till en sorglig avart. Kranen till färskvattnet vrids på när den intervjuade redan från början tar inledningsfrågan på allvar. Den som lyder: Vem är  Jorge Mario Bergoglio?

Den vitklädda man som leder 1,18 miljarder katoliker trevar så ärligt fram ett svar att man tror honom: ”Jag vet inte vilken beskrivning som kommer närmast … Jag är en syndare. Det är den bästa beskrivningen. Det är inget talesätt, ingen kliché. Jag är en syndare.” (Anders Piltz översättning)

Från den inledningen löper intervjun vidare till ett klart budskap om att det här med att vara kyrka handlar om att vara öppen, ödmjuk, kärleksfull och omfattande. Det är följden av bekännelsen och upptakten till alltsammans. Mot den bakgrunden talar Fransciskus om allt från sina egna misstag som ledare till kyrkans misstag att förskansa sig i slutna kapell och försvara sin egen mediokra tro genom att utesluta människor. I det här sammanhanget lyfter han fram sitt uppmärksammade telefonsamtal till en homosexuell ung man som skrivit till honom, och att han har mött många som känner att kyrkan förkastat och fördömt dem.

Själv har han fått reprimander för att han inte talat tillräckligt om sexualetik och abortfrågor, men menar att frågor som gäller dem alltid har ett sammanhang och alltid handlar om individer, som i Guds ögon inte förkastas eller förskjuts. ”Jag är en kyrkans son, men det är inte nödvändigt att tala om de här sakerna hela tiden.”

Det är en mild men klar varning för dogmatisk blindhet. Att det inte får handla om att så älska det perfekta att man missar poängen: Att den icke-perfekta alltid är älskad. Och att den närmsta berättelsen om en sådan individ alltid ackompanjeras av ens egna hjärtslag.

Det här kan vara öppningen till ett försoningsverk, inte bara för den katolska kyrka som skakats av pedofilskandaler och maktkamp, utan för alla kristna kyrkor.

Ja, vi är syndare. Alla. Allihop. Just därför tror och hoppas vi dag för dag och ”blott en dag, ett ögonblick i sänder”. I det livet slås dörrarna upp till en gemenskap utan gränser.