Samexistens i respekt och tro

Historien har haft sin knöliga gång, både i lagstiftning och attityder. I det här numret av KP annonserar frikyrkorna i en betald specialbilaga, precis som andra annonsörer har möjligheten att göra. Det är resultatet av ett initiativ som förra chefredaktören Stig Kankkonen kastade fram i en ledare och som baptisterna var de första att nappa på. Den gör inte den lutherska identiteten hos Kyrkpressen mindre luthersk, lika lite som den förminskar det frikyrkliga hos frikyrkorna i fråga. 

Däremot hade en sådan bilaga varit en omöjlighet för tjugo år sedan. Ännu på femtiotalet fick en lutheran som ville gå med i en frikyrka motivera sitt beslut inför den lokala prästen. Det här satte djupa spår i den generationens förhållande till den lutherska folkkyrkan. Å andra sidan värjde den större kyrkan sig mot ivrig proselytism och själafiskande som också kunde förekomma.

I dag lämnar man enkelt folkkyrkan med ett klick. I den verkligheten är det bra att kristna av olika kulörer kan se varandra som just sådana och att en anteckning i civilregistret inte behöver betyda avsaknad av tro – ja, inte ens i det fall personen lämnat alla samfund, bör påpekas.
Det finns numera en större ömsesidig respekt för varandra men också jämställdhet i juridiska termer. Med åren har frikyrkornas politiska mål uppnåtts: vigselrätt, statsbidrag, slopande av kravet på religionslärares tillhörighet i lutherska kyrkan.

I den brytingstid folkkyrkorna som bäst befinner sig finns det också de i våra led som börjat snegla åt frikyrkornas håll. Hur har de överlevt? Vad finns det i deras strukturer som fungerar respektive inte fungerar? Snabbt kommer verkliga teologiska bedömningsgrunder in som rättesnören, men det borde ändå finnas en viss förutsättning för att göra en del jämförelser.

En iakttagelse kunde vara den här: För ett par decennier sedan visionerade de finlandssvenska frikyrkornas samarbetsorganisation om en stor frikyrka. Den visionen är förkastad av de yngre generationerna. Det här är motsatsen till den samgångstrend bland frikyrkorna som sker i Sverige.  I stället vill man jobba för det lokala och regionala, för det finns lokalförsamlingar som blomstrar och de som riskerar att avregistreras över hela samfundsskalan. Det tolkade frikyrkobröderna och -systrarna som att nyckeln fanns på lokalplanet – inte i centraliseringen.

De tongångarna låter inte så annorlunda än de som förts fram på senare tid också i den lutherska kyrkan