När en ung människa tar sitt eget liv vill jag tända ett riktigt jäkla bål och höra elden ryta
Jag har varit med och ordnat vackra och värdiga begravningar där blommor, musik och tal fyller sin plats. Skönhet och ordets tröst i ordets kyrka fungerar bra när släkten följer släktens gång. När en ung människa tar sitt eget liv vill jag köra blommorna genom pappersförstöraren. Jag vill tända en eld, ett riktigt jäkla bål och höra elden ryta. Jag vill dansa en vildsint dans. Och jag vill inte sjunga något nedstämt, jag vill skrika. Att sitta stilla i ett avskalat kapell räcker liksom inte riktigt till när döden går utanför alla normer. Våra lågmälda riter räcker inte till när livet blåser i orkan.
Och jag vill inte sjunga något nedstämt, jag vill skrika. Att sitta stilla i ett avskalat kapell räcker liksom inte riktigt till när döden går utanför alla normer. Våra lågmälda riter räcker inte till när livet blåser i orkan.
Och vad ska jag göra med all min ilska och besvikelse? Vilket katedralvalv ska ta emot den? Jag är så arg och besviken på alla oss vuxna i detta, världens lyckligaste lilla land, med stigande självmordsstatistik bland ungdomar. Hur kan vi låta en endaste en falla emellan? Varje människa, och framför allt varje ung människa, är viktig. Varje dag!
Jag vill be om förlåtelse å alla oss vuxnas vägar. Vilken församling ska höra mina ord? Förlåt oss för alla våra urusla system. För vårdstigar som leder åt skogen. För blanketter som ingen kan tyda och luckor som aldrig är öppna. Förlåt våra stora gruppstorlekar och underbemannade sommarveckoslut. Förlåt oss för att vi inte lyckades fånga upp dig! Vi har misslyckats. Och vi är så jätteledsna över det.
Och Gud, var någonstans var du när dessa skriftskolgångna, nykonfirmerade, dina barn, inte orkade längre? Exakt vilka änglar skickade du? Bålet, dansen och skriket är till dig också. Framför allt till dig. Hjälp!


























