Det hörs ljud bortom muren

KVINNAN står i ett sparsamt dagsljus i en vindskupa, kanske ett gästrum, på 1940-talet. Hon provar en päls. Plötsligt hörs utifrån en avlägsen men skarp knall, ett skott. Kvinnan fortsätter posera mot spegeln och reagerar inte på ljudet. Hon heter Hedwig.
Scenen ur britten Jonathan Glazers film Zone of interest (2023) ska bli en klassiker i filmhistorien; som Döden-dialogen hos Ingmar Bergman, ”Play it again Sam” i Casablanca eller motelluppfarten i Psycho.
I Glazers film är det kanske mest för att han, och särskilt filmens ljuddesigner Johnnie Burn, visar hur man berättar saker som en kännande människa inte klarar av att uttala.
Hedwig har ett blomparadis i trädgården i Polen. Hennes man vill att hon och de fem barnen ska flytta därifrån för hans jobbs skull. Hedwig vägrar. Hon bor kvar med barn och tjänstefolk, vårdar blommorna med askan hon får i granngården och tillbringar loja dagar i solstolarna vid simbassängen.
DEN GÅNGNA sommaren 2025 har fyllts av polariserande konflikter. Skärpta tonlägen i kyrkan. Vassa meningsutbyten i politiken; tycka som regeringen och SFP, eller som oppositionen? Israel kontra Palestina. Donald Trump versus hela världen.
Ju fler informationskanaler vi har tillgång till, desto mer låser vi om oss med de argument och murar vi snabbt hittar till stöd för vår egen uppfattning.
I FILMEN hörs ett högt, ständigt malande buller. Det kommer från den andra sidan av den höga gårdsmuren. Filmmakarna kallade det Film 2. Ljudet är inte det vanliga bruset från havet, en landsväg, en storstad eller en fabrik. Utan ett slammer, metalliska smällar, elektriskt sprakande, skott och människors rop.
Mycket av sommaren 2025 har varit som i filmen som ogärna visar de andra bakom muren. Vi biter oss fast i vårt eget livs ordning och reda, fast vi hör det som händer hos de andra, ibland till och med vad de säger. Ibland har vi redan slutat höra för att ljuden har uppgått i flödet, i bruset som är vårt undermedvetna. Det är det kusliga i Zone of interest; det kusligt mänskliga.
Vad ska skrivas om oss i Europa om vad vi gjorde sommaren 2025? Om det så gäller Ukraina, Israel, Palestina eller Sudan så kommer man i framtiden att tala om hur mycket vi européer trodde att vår ekonomiska egenvikt, våra pengar, våra principer och våra ord skulle väga. Som när Hedwig höll ordning på familjens hem i de tyska personalbostäderna intill koncentrationslägret där det absolut förfärligaste hände, i Auschwitz.
DEN KRISTNA TRONS kärna är att lyssna, väckas och att gå ut och göra. Vi har under ett antal årtionden varit generade över hur vi ibland misstolkat missionsbefallningen, vilket vi i historiens ljus kanske också gjorde.
Men fortfarande gäller att vi behöver göra mer än bara säga och deklarera. Att gå själva och göra. Eller stöda dem som viger sina liv åt att göra det. Att lyssna och höra. Att ge av vårt eget, om kärleken ska segra och det ska bli fred. Och önska alla människor och folk väl. Ty det var så, på det sättet, som Gud älskade världen.